Elevernas berättelser

Svart ros

Flickan snavade över ännu en rot på marken, hon föll och skrapade upp sina bara knän men lyckades hålla sin docka hon haft hela sitt liv från marken. Dockans bruna lockiga hår nådde ner till armbågen och de fridfulla, gröna ögonen stirrade tomt framför sig. Flickan var en kopia av dockan fast i större storlek.

Flickans klänning nådde henne till knäna, den var vid med ljusblå blommor mot det vita, nätta tyget. Den hade puffärmar och en rad med pärlemorknappar i ryggen. Hennes vita skor var smutsiga och såg ut att snart gå sönder.

Flickan såg en liten öppning mellan de tättväxande granarna lite längre fram. Hon hävde sig upp och borstade av klänningen som var lite lerig. Hon höll dockan framför sig och såg den i ögonen och sa med en pipig, flickaktig och darrande röst: ”Du ska följa med mig dit jag går” Dockan stirrade tomt framför sig med de egendomligt gröna ögonen. Någonting i dockans ögon gav flickan mod att fortsätta gå.  

Flickan började gå framåt igen med lite raskare steg nu när hon såg öppningen. Hjärtat bultade hårt i hennes bröst när hon trängde sig fram mellan träden. Fullmånen gled fram uppe på himlen och lyste upp men lilla gläntan och till slut såg hon det.

Det stora månbelysta huset reste sig direkt ur marken. Det såg kusligt och övergivet ut. Som om ingen varit där på väldigt länge. Det fanns en stenmur helt överväxt med klätterväxter runt huset som för att hålla obehöriga utanför. Det satt en helsvart, slank och vacker katt på muren med stora gula ögon som lyste i månljuset. Katten hade ögonen fästa på flickan som stirrade skrämt på katten som följde henne med blicken. Katten satt för stilla som att det var en staty, men ögonen rörde sig. Flickan lade inte märke till att hon stod som fastfrusen och stirrade på kattens slanka, svarta skepnad förrän den, graciöst hoppade ner från muren och försvann på andra sidan. Flickan blinkade flera gånger som för att ta sig samman.

Det är något konstigt med katten, tänkte flickan och blinkade ännu en gång.

Grinden gled plötsligt upp på glänt med ett gnisslande ljud som skrek ända in i själen på den vettskrämda flickan.

Det blåser inte, tänkte flickan och gick skrämt mot den öppna grinden med stora svarta men ändå rostiga kringelikrokar. Hon sträckte fram sin lilla bleka hand, som inte höll i dockan, och knuffade till grinden för att kunna gå igenom den. Den gav ifrån sig ett litet skrik när den åkte upp.

Flickan tittade nu in i den lilla trädgården framför det stora huset. Den var vildvuxen och hade en liten rabatt längs med långsidan på huset, hon kunde inte se vad det var som växte där men hon kände doften. En liten grusgång ledde till en liten kort trappa som gick till den stora och skrämmande ekdörren. 

Flickan kände igen doften när hon kom gick mot den stora ekdörren som ledde in i huset. Lukten påminde flickan om rosenträdgården hemma hos mormor. När flickan kom närmare med stela vettskrämda steg såg hon de vildvuxna, röda rosorna klättra upp för husets vägg. En trevlig lugnande känsla ryckte i lillfingret, känslan ville sprida sig upp i handen på flickan men den stora och skrämmande ekdörrens skugga fick den att försvinna ut i mörkret.

Hon gick närmare ekdörren som såg väldigt tjock och bastant ut. Hon gick upp för den lilla trappan som ledde till en liten veranda, den räknades inte som en veranda för den var för liten. Golvplankorna såg spruckna och ålderdomliga ut när hon sakta satte en fot på dem. Det knarrade till, hon tog ännu ett steg och ett till, nu stod hon framför dörren. Flickans hand darrade lite när hon försiktigt sträckte sig mot dörrhandtaget på den mörka dörren.

Hon nådde knappt men innan hon ens lagt ett blekt litet femårs finger på handtaget så gick den upp på glänt som om någon hade knuffat till den inifrån. Hon hoppade skrämt bakåt och när hon landade på de gamla golvplankorna knarrade dem till och sedan så hördes ett litet brak och golvplankan vek sig under hennes lilla fot som hon flyttade så fort som det knarrade till. 

Skräcken spred sig likt en löp eld genom kroppen och hon började darra. Hon tog ett oändligt långsamt steg framåt och kickade in genom springan i dörren den gick upp lite till och då kunde hon se en liten dammig soffa i den lilla hallen som såg spökligt tyst ut. Hon puttade upp dörren ytterligare, den var väldigt tung. Flickan kunde inte urskilja mönstret på soffan i dunklet.

Hon tog ett försiktigt steg över tröskeln och när hon satte ner foten på det dammiga golvet såg hon tassavtryck i dammet.  

Tassavtrycken var färska. När Flickan höjde blicken igen såg hon den egendomliga svarta katten sitta på tröskeln till ett annat rum. Tassavtrycken slutade där katten nu satt. Det var mörkt i rummet, det enda ljus som fanns verkade komma från det andra rummet bakom den svarta katten. Ett vitt och lite ljusblått ljus som gav känslan av att månen vakade över en.  Ett litet svagt, gulaktigt ljus verkade också komma från de gula ögonen som nu iakttog henne. 

Flickan stod som fastfrusen vid dörröppningen. Varken katten eller flickan rörde en fena på flera långa minuter. Det var kusligt tyst. Man hörde bara flickans hetsiga andetag och hårda hjärtslag i mörkret. 

Hur kom den in genom dörren? tänkte flickan och tog ett djupt andetag. Till slut reste sig den svarta, slanka katten och fick genom valvet som ledde till ett annat rum. Flickan kunde inte hejda sig, hon tog ett steg framåt, och ett till och ett till tills hon slutligen stod under valvet.

Det var inte lika mörkt i det rummet som det hade varit i hallen, det var ett svagt vitt nästan lite ljusblått ljus i rummet som gjorde att allt såg lite mystiskt och kusligt ut.

Hennes blick flög över rummet, det var lika dammigt som i hallen men med en sliten soffgrupp som stod i ena hörnet, täckt av massor av damm. Soffan var klädd i ett egendomligt rosenmönster, rosorna var svarta. Flickan hade aldrig sett svarta rosor förut. Fåtöljerna som stod bredvid soffan hade samma egendomliga mönster. Det stod ett hörnskåp på andra sidan rummet. Det såg slitet och gammalt ut, träet såg ut att snart falla i bitar. En vit dammig tapet med nästan osynliga ljusgrå rosor på gjorde också så att rummet verkade ljusare men ändå på en konstig och kusligt sätt. Det låg en tjock matta på golvet som inte var uppenbar att den var där för den hade ett väldigt tjockt lager damm på sig.  

Annars så var rummet tomt. Flickans blick flög över rummet igen, nu såg hon det lilla fönstret som stod öppet på vid gavel, gardinerna vajade i den icke existerande vinden. Det var där det svaga, vita, ljusblå ljuset kom från. På fönsterbrädan satt den svarta, slanka katten, jämte en vitmålad, dammig kruka. I krukan växte en liten buske med bara en blomma, bara en. En svart ros…

Flickan föll till golvet med en duns. Dockan gled ur hennes grepp och rullade över golvet.

Flickan kände ingenting från fallet. Innan dockan slutat att rulla över golvet såg flickan sin egen kropp ligga nedanför henne. Hon sträckte ut handen för att ta tag i dockan men hon nådde inte.

Så märkte hon att hon började flyga högre och högre upp. Upp mot taket. Hon vände upp huvudet mot taket, men där i taket fanns det ett hål, ett stort, vitt och ljust hål. Hon kände sig tvingad att följa gången. Men hon ville inte gå någonstans utan sin docka.

Plötsligt så kände hon dockans lilla porslins hand i sin, men när hon vände blicken mot sin hand så såg hon den lilla dockan hon älskade så högt, men den var annorlunda, den var lite genomskinligare än den varit förut. Sedan så såg hon sin egen lilla femårshand som höll i dockan, den var lika genomskinlig. Då såg hon den lilla dockan som låg kvar på golvet med samma klara färger på klänningen som förut och med sina rosiga kinder och klargröna ögon, som vanligt.

Hon hade en docka och den var lika bra som den förra, det var dockans själ som följde med henne nu och för alltid, hon kunde gå vidare.

Hon vände upp huvudet mot hålet i taket, ljuset blev starkare ju närmare flickan kom, men hon var inte rädd. Hon var glad att slippa skräcken som detta hus gav henne. Hon tänkte inte ens på hennes föräldrar som säkerligen letade efter henne ute i den mörka skogen är hon hade befunnit sig en kort tid innan, hon tänkte inte på att hennes kropp skulle ligga kvar och ruttna på marken i detta hus och hennes docka med den. Hon tänkte inte alls när hon följde vägen till en lyckligare plats, hon skulle äntligen få frid…     

------------------------------------------------------------------------

Guldberlocken

Hon tog ett djupt andetag innan hon klev ur vagnen. Regnet piskade henne i ansiktet och gjorde allting suddigt. Hon kunde urskilja ett stort hus med flera våningar och torn. Framför henne fanns en grind, full av detaljer i svartmålat järn. Vid varje sida av grinden fanns en prydlig buske som sträckte sig upp mot den mörka natthimlen.

Hon tog emot sina väskor och tvekade en stund innan hon försiktigt öppnade grinden. Den gnisslade högt när hon stängde den igen och hon skyndade sig iväg mot vad som såg ut som husets ytterdörr. Stigen hon gick på var lång och när hon äntligen kom fram var hon genomblöt av regnet. Efter att ha knackat ett flertal gånger på dörren tänkte hon nästan ge upp och gå tillbaks, men så öppnade någon.

”Hallå?” sa en aning irriterad röst.

”Ehm är det ni som är Anna-Belle?” frågade hon försiktigt.

”Ja, det stämmer. Och vem är ni?”

”Jane. Ni förstår, mina föräldrar dog i en brand för ett tag sedan och ni skrev under att ni skulle ta hand om mig om något hände dem…”

”Vad hette dina föräldrar då?” sa Anna-Belle besvärat.

”Isabella och John”

”Jaha, du menar min syster och hennes man. Isabella var min lillasyster”

Anna-Belle verkade ganska likgiltig när hon sa det, men Jane kunde ana att hon saknade sin syster mer än vad hon visade.

”Kom in, du kan ju inte stå därute i regnet hela natten” sa Anna-Belle.

Jane gick in i hallen. Väggarna var täckta av tavlor föreställandes olika personer och familjer - de flesta såg ut att ha levt för flera hundra år sedan. Rakt fram fanns ett stenvalv med olika mönster och motiv, som ledde in till ett stort finrum.

”Du kan sova uppe i tornrummet. Gå bara upp för alla trappor tills du kommer till ett litet, runt rum”

”Okej” sa hon och gick in i finrummet. Där fanns två långa trappor med en öppen brasa emellan. Hon tittade snabbt bort mot hallen där hennes moster fortfarande stod kvar. Det var något obehagligt med hennes blick som hon inte riktigt kunde identifiera. Så kollade mostern upp mot henne och hon började genast gå upp för en av trapporna.

3 år senare

Hon öppnade långsamt ögonen och gäspade. De starka solstrålarna sken in genom det dammiga fönstret och bländade henne. Hon satte sig snabbt upp och insåg med en stor glädje att det för en gångs skull var sol ute. I samma sekund insåg hon en annan sak; det var hennes 15-årsdag idag. Lyckligtvis visade klockan på nattygsbordet bara halv sju, så hon hade minst en halvtimme på sig att göra sig iordning. Hon valde sin enda finklänning - en violett med svarta rosor och guldbroderier. Egentligen avskydde hon den, men hon var tvungen att ha på sig den när någon skulle komma på besök. Hon kammade igenom sitt långa, ljusa hår och studerade sitt ansikte i spegeln. Hennes näsa var liten och nätt, precis som resten av henne. De rödaktiga läpparna skapade en fin kontrast mot den snövita huden - det var åtminstone vad alla andra tyckte. Hon själv hade aldrig vart särskilt nöjd med sitt utseende.

Hon satt kvar där en lång stund, men när de isblå ögonen i spegeln tycktes kolla åt andra håll än vad hon själv gjorde så reste hon sig upp, smått panikslagen.

Trapporna knarrade lika mycket som vanligt när hon gick ner för dem - ett resultat av husets ålder. När hon kom ner till bottenvåningen så kunde hon direkt känna lukten av mat och hon hoppades nästan att hon skulle få äta av hennes mosters lyxiga maträtter så som resten av familjen, men sedan insåg hon att hon bara skulle bli besviken. Hon brukade få några äpplen och resterna av det familjen hade ätit, men inte mer än så. ”Det är slöseri på mat” brukade Anna-Belle säga.

Hon gick in i köket, tog ett äpple och lite vatten och gick ut till en av verandorna. Hon föredrog att äta där - i alla fall på sommaren. Dels för att hon hade utsikt över trädgården och havet och dels för att hon kände sig så obekväm i köket. Det var mycket trevligare att vara för sig själv, tyckte hon.

Solen värmde upp luften och gav allting en varmare nyans än vanligt. De trassliga klätterväxterna slingrade sig upp för stenväggarna och täckte nästan hela västra kortsidan av huset. Hon fick erkänna att det var en vacker dag, trots allt.

Precis när hon tänkte ta en sista tugga av sitt äpple så ropade Anna-Belle på henne.

”Jane! Du har besök”

Hon kastade äpplet bland buskarna och skyndade sig in. Det var hennes bästa och enda vän, Valerie. Hon kramade om henne och de gick in till vardagsrummet.

”Jag har något till dig” sa Valerie och log hemligt. Hon räckte fram ett litet, fyrkantigt paket. Jane öppnade det spänt och fick fram en svart ask innehållandes ett halsband med en guldberlock.

”Åh, tack!”

”Öppna berlocken” sa Valerie och Jane öppnade den. Inuti fanns en litet porträtt av Valerie.

”Du tror kanske att du bara fick denna som en födelsedagspresent, men det finns en annan anledning också…”

Hon hade ett sting av ledsamhet i sin röst när hon sa det, och Jane fick plötsligt en dålig magkänsla.

”… Jag ska resa tillbaks till Frankrike.”

”Va? Varför då?”

”Jag har blivit erbjuden att gifta mig med William och jag kunde bara inte tacka nej. Jag är ledsen”

”Nej, det är lugnt - jag förstår dig. Jag skulle också tackat ja om jag vore du… men när kommer du tillbaks?”

”Jag vet inte, det kan ta lång tid. Vi måste göra iordning vårt nya hus och jag måste skaffa ett jobb och så har vi ju bröllopet förstås”

”Okej” sa Jane och försökte att inte låta för sorgsen, men hon visste att hon misslyckades.

”Men jag lovar att skriva till dig så ofta jag kan. Vi kan brevväxla”

”Ja, okej. När åker du?”

”Idag, jag kom bara för att säga adjö”

Jane visste inte riktigt vad hon skulle svara, men hon bestämde sig för att det var bäst att ta farväl så snabbt och enkelt som möjligt.

”Åh, okej. Ehm, hejdå då”  sa hon.

”Hejdå Jane, jag kommer sakna dig”

Och så tog de farväl. Nu skulle Jane bli helt ensam igen. Hon skulle inte ha någon att prata med eller någon som förstod henne. Valerie hade varit som hennes storasyster, hon hade alltid funnits där. Trots det så kunde Jane inte vara arg på henne. Valerie skulle få allas drömliv, hon skulle bli lyckligt gift. Vem hade tackat nej till det?

Hon hörde hur dörren stängdes och hon gick upp till sitt rum. Klockan 3 skulle de ha tebjudning, till dess kunde hon stanna på sitt rum och bara tänka. Solen tycktes ha gått i moln när hon kollade ut genom fönstret, men hon kanske bara inbillade sig.

Tiden gick ovanligt snabbt och hon var snart tvungen att komma ner och vara med på tebjudningen. Där var mest folk som hon inte kände, några vänner till hennes mosters man och några avlägsna släktingar. Alla gratulerade henne, men ingen tycktes egentligen bry sig. Hon fick inte några presenter - men det hade hon inte räknat med heller.

Det var i alla fall en bra sak med alltsammans; för första gången på länge fick hon dricka te, det var något väldigt positivt. Den söta vaniljsmaken dröjde sig kvar en lång stund i hennes mun och gjorde henne på lite bättre humör. Hon brukade få te nästan varje dag innan hon flyttade, men nu hände det alltför sällan.

Vid 4 började flera av gästerna dra sig hemåt och vid 5 var det ingen kvar.

När det började mörkna ute kände hon hur tröttheten höll på att ta över och hon gick till sängs. Det slitna gamla duntäcket värmde henne knappt - och den förfärliga höstkylan gjorde inte saken bättre. Den natten grät hon sig till sömns och trots sin trötthet somnade hon inte förrän klockan måste ha varit minst 12 på natten.

Efter det var alla dagar i princip likadana. Vädret var grått, likaså var hennes liv.

Hon brukade gå längst den vackra stranden bakom huset och sjunga. Vågorna rullade sakta in och vinden blåste i hennes vita klänning. Trots att det var kallt ute så gick hon barfota med endast tunna kläder - det var som att hon var immun mot kylan.

Hennes ljusa röst ekade när hon sjöng och hon hoppades att ingen hörde.

Då och då tycktes hon sig se något vitaktigt - nästan genomskinligt, svepa över havet.

Men i samma sekund som hon verkligen koncentrerade sig på det så försvann det och hon tänkte att det bara var dimman som lurade henne.

Tiden gick och snart hade det gått flera månader. Valeries intressanta brev kom alltmer sällan och Jane blev alltmer deprimerad. Hon öppnade berlocken i halsbandet hon hade fått och kollade på bilden av Valerie. Hon såg så glad ut, precis som alltid. Valerie var positiv och optimistisk - motsatsen till mig, tänkte Jane. Hon undrade om saker och ting någonsin skulle förändra sig?

Men så en kväll i mitten av mars så hände något. Hon låg i sin säng och försökte kura ihop sig under täcket så mycket som möjligt. Det regnade och blåste ute och då och då mullrade åskan. När hon sov som allra djupast så blixtrade det plötsligt till, rakt ner i huset. Hon vaknade av mullret som kom efteråt och kände plötsligt en bekant doft som sipprade in i hennes rum. Hon tog en filt, virade om sig och smög försiktigt upp. Hon tassade ut genom dörren och ner för trappan, så tyst hon kunde. Doften blev tydligare och tydligare och snart kunde hon känna vad det var - det var rök. Hon visste mycket väl att rök bara kunde komma från en enda sak. Hon visste också att hennes moster alltid släckte den öppna brasan innan hon gick och lade sig.

Panikslagen nästan rusade hon in mot vardagsrummet. Där hade en relativt stor eld tagit vid - och den växte sig större och större för varje minut som gick. Hon hade vart livrädd för eld sedan hennes föräldrar dog i en eldsvåda, men nu kände hon ingen rädsla alls. Hon ropade inte ens på hjälp, eller flydde därifrån, hon bara stod där, som hypnotiserad. För mitt i elden stod två vita skepnader, föreställandes dem hon älskade och saknade mest - hennes föräldrar. Isabellas vackra ögon glittrade av glädje och Johns egendomliga skrattgropar syntes tydligt.

”Vi har saknat dig, så mycket” sa Isabella med en änglalik röst. Jane fick inte fram några ord, så hon stod bara där och log. Det gick flera minuter innan Anna-Belle och hennes man Richard vaknade och kom dit.

”Vi älskar dig, glöm aldrig det” var det sista John hann säga innan de plötsligt försvann.

I samma sekund öppnades dörren av Richard, kort följd av Anna-Belle.

”Vad tar du dig till Jane, du brinner ju snart upp!?” skrek Richard.

Då insåg hon plötsligt att hon inte lagt märke till hur nära elden var. Lågorna flammade bara någon centimeter från hennes hår och plötsligt började hennes nattlinne att brinna.

Richard kastade sig så fort han kunde in mot elden, tog tag om Janes midja och bar ut henne till Anna-Belle. Hon försökte förskräckt att släcka elden på Jane innan det var försent, samtidigt som Richard försökte släcka elden i vardagsrummet. Sedan mindes inte Jane något mer, för vid det här laget hade hon svimmat.

När hon vaknade nästa morgon var klockan mycket. Faktum var att hon blev väckt av någon.

”Jane? Hör du mig?” sa en välbekant röst. Jane ville svara, men hon fick inte fram orden. Plötsligt blev hon rädd att hon var förlamad, men så kände hon hur det värkte i ena armen och hon öppnade långsamt ögonen. Först var allting suddigt, men efter några sekunder började hon se tydligt.

”Åh Jane, tack och lov!”

”V-Valerie?” sa Jane ynkligt och kollade upp mot den vackra varelsen som lutade sig över henne. Hon undrade om hon drömde och i smyg nöp hon sig själv i armen - men det var på riktigt. 

”Ja, det är jag - jag hörde att du blev skadad så jag åkte för att hälsa på och se hur det var. Eller, för att vara ärlig var jag redan på väg hit”

Plötsligt insåg hon att Valerie äntligen var tillbaks. Hon log stort och sträckte sig för att krama om henne, men så kände hon hur det högg till i armen och hon lutade sig genast tillbaks igen.

”Du kan behöva vara lite försiktig ett tag, du fick några ganska stora brännskador på armen, men värre än så blev det inte”

Plötsligt kom alla minnen tillbaks till henne - doften av rök, elden, hennes föräldrar…

Hennes föräldrar!

”Vad är det?” frågade Valerie undrande.

”Inget, jag kom bara att minnas vad som hände i natt” svarade hon, även om det egentligen var mer än så.

Den dagen sken solen för första gången sedan hennes födelsedag och man kunde tydligt känna att det var vår i luften. Jane satt och pratade med Valerie nästan hela dagen och hon berättade allt om hur det hade vart i Frankrike. Tydligen hade hon fått jobb som sömmerska i en av stans finaste tygbutiker och Jane tänkte att det passade henne bra - hon älskade ju att sy.

Med ett kunde Jane inte förstå varför hon alltid känt sig så ensam och olycklig innan, hon hade ju allt man kunde önska sig.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Safir!

Kapitel 1

Jag lutar huvudet och tryckte in det i den varma och fluffiga pälsen. Där ute snöar det och är kallt. Safir frustar och jag känner hans varma andedräkt.

Safir är en Valack och är bara åtta år och en väldigt pigg och busig ponny som älskar att hoppa. Det var min pappas häst föl. När jag var liten red pappa mycket och mamma var hans tränare. Jag var med dem på tävlingar och kollade mycket noga vad man skulle göra.

Tills den dagen när pappa gick omkull med sin häst Glimra. Glimra var en svartskimmel hennes ögon var stora och svarta och hon hade små spetsiga öron.

Det var en stor tävling och allt hade fungerat bra tills det sista hindret pappa kom in fel och jag såg han falla av och fick hästen över sig. Hela arenan blev tyst och drog efter andan. Efter några minuter var ambulansen på plats. Hela natten var mamma jämte honom på hans vänstra sida och jag var jämte mamma. Han drog ett djupt andetag och han tog min hand. I handen la han ett guld hjärta i hjärtat stod det ”Du måste tro på dig själv för att klara det”.

Nu finns han inte hos mig längre. Men jag bär alltid halsbandet på mig. Tårarna rinner längst min kind ner till Safirs päls när jag tänker på vad som har hänt. Plötsligt smäller dörren upp och in kommer Zooe och hennes vän Mimmi. Zooe och jag var bästa vänner tills pappa dog och allt förändrades. I skolan vid matten ville hon inte sitta med mig och hon sa aldrig hej och pratade med mig gjorde hon aldrig.

Dörren blåser upp och in kommer Zooe och Mimmi. Jag skyndar mig att ta fram en borste och börjar borsta Safir. Troligen ska Zooe och Mimmi ut och rida i snön. Själv får jag väl ta en liten promenad i skogen med Safir. När Zooe och Mimmi har gett sig i väg kommer Joel in. Han harklar sig och frågar:

-       Ska vi rida tillsammans? hans röst är mjuk och snäll

Jag vänder mig om snabbt

-       Visst, säger jag snabbt

-       Okej, svarar han lite generat

Vi rider in på en liten slinga i skogen allt är tyst. Jag trodde att jag skulle rida själv i dag som alla andra dagar, men plötsligt får jag rida med killen jag tycker väldigt mycket om.  Mina tankar går över allt i hjärnan, gillar han mig? Tänk så gör han det? Gillar jag han?

Kapitel 2

Plötsligt känner jag hur det börjar blåsa. Vi rider rätt in i skogen och man kan nästan inte se något för det har börjat blåsa upp snö i ansiktet. Efter ett tag ser vi ett gammalt hus i skogen.  Det var pappas gamla stuga som han använde när han ville vara själv med naturen. Där fanns det en hage med ett utestall och lite längre bort fanns en stuga där han hade sina grejer nästan kanske tio meter bort fanns det en liten sjö men nu var den frusen till is.

Vi ställer in hästarna i stallet och går in i huset. Det blåser bara mer och mer. Till sist säger Joel:

-       Vill du ha choklad, jag tog med lite

-       Ja tack, svarar jag

Vi sitter tysta på en gammal soffa. Allt är tyst det känns som hela skogen är tyst.

-       Du gillar inte Zooe så mycket? säger han plötsligt

-       Jo eller nej, jag hämtar andan

-       Det är hon som inte gillar mig ingen gillar mig, jag snyftar till.

Jag har inte haft en kompis direkt sen pappa dog för ett år sen. Den ända vän jag har haft är Safir han betyder allt för mig.  

-       Jag gillar dig, säger Joel plötsligt

Efter ett tag märker han vad han har sagt. Vi båda sitter tysta och är helt generade. Joel sitter ganska nära mig. Plötsligt tar han min hand. Den är varm. Vi kollar varandra i ögonen hans ögon är små och blåa och minna är bruna och stora. Han lutar sig framåt och våra läppar möts. Det känns som hela världen har stannat och att det bara är han och jag.

Plötsligt ringer ett gammalt gökur. Vi ryker till och kollar på klockan. Klockan är redan tre. Vi kollar ut det har redan slutat snöa. Vi hoppar på hästarna och börjar gå hem. Ingen har märkt att vi har varit borta allt är som vanligt.

-       Syns i morgon, säger Joel och går ut

-       Det gör vi!

Kapitel 3

Nu kanske inte skolan blir lika tråkig och ensam. Eller kanske han har glömt allt om mig och vi bara är vänner. När jag kommer in från stallet är klockan redan sju, mamma står och lagar mat det blir pannkakor med sylt.

Efter maten går jag och lägger mig det är lika bra att somna så snabbt som möjligt så jag får reda på om Joel och jag är mer än bara vänner.

Nästa dag vaknar jag av att solen lyser in genom fönstret klockan är sex och det är dags att ge hästarna mat. Jag drar mig ut ur sängen och ner i köket. Det är ganska kallt.

När jag kommer ut i stallet står hästarna och frustar och vill ha mat och komma ut i hagen. Vi har sju hästar inhyrda och en egen. Det är egentligen för lite men vi klarar precis försörja oss. Mammas kompis har stöttat henne med pengar. Men i går kväll när hon var ute i stallet kom hon in och var blank i ögonen. Mikaela hade slutat! och skulle börja jobba hos Zooes mamma. Om en vecka skulle det hämta sina hästar och åka till en ny hästklubb. Efter alla hästar har fått mat är det dags för mig att duscha och äta frukost innan skolan.  Jag är inte så noga med vad jag ska ha på mig. Så ett par tajta byxor och en långärmad tröja får duga. Jag slänger upp håret i en hästsvans och packar ner mina skolböcker. Efter det tar jag en macka och slänger på mig vinterjackan och minna skor. Det är ganska kallt ute. Jag brukar åka buss på vintern men på sommaren brukar jag cykla. Efter fem minuter kommer bussen och minna händer är kalla. När jag kommer innanför dörren ser jag Joel. Han står och pratar med sina killkompisar och jämte honom står Zooe och Mimmi och skrattar. Jag vill så gärna gå fram till honom men han kanske redan har glömt vad som hände i går. Jag är på väg att gå för bi men jag hejdas av att någon säger mitt namn. Jag vänder mig snabbt om och just där framför minna ögon står Joel.

Kapitel 4

Äntligen är det sommar. Man kan ha på sig shorts och linne. Det har inte hänt så mycket mellan mig och Joel vi är inte ihop än. Vi brukar bara rida tillsammans och umgås i skolan. Jag ser att Zooe är avundsjuk för hon gillar också Joel. Men ibland har man mer tur än andra. Zooe har inte sin häst i stallet längre hon har hästen på en ridklubb någon kilometer bort.  Men vi möts i skolan och då ställer hon sig jämte Mimmi och där står de fnissar.

Klockan ringer ut från mattelektionen. Jag tar mina saker och går ut. Jag öppnar skåpet. jämte mig har jag Zooe. Hon kokar av ilska.

-       Bara så du vet är Joel min, hon kollar argt på mig

-       Äh det är hans val, svara jag och försöker låta kaxig.

Hon står och glor på mig av ilska. Mimmi kommer jämte och det ser ut som om de ska explodera på mig.

-       Visst, svarar Zooe

-       Om ni ursäktar, säger jag och tänker gå förbi

-       Jag utmanar dig, Hon ställer sig framför mig.

-       Vad? Jag kollar på henne och Mimmi de står och små ler.

-       Om jag vinner så låter du Joel vara och om du vinner så låter jag han vara? Hon kollar på mig och ser ganska självsäker ut.

-       Visst jag är inte räd om du trodde det.

-       Terräng banan klockan 19:00 på söndag vilken häst du vill jag kommer ändå vinna!

-       Jag kommer!

 Ropar jag.  Nu måste jag hem och träna det är ju bara två dagar kvar.

Kapitel 5

Det är lördag morgon. Äntligen ledig från skolan. När jag tränade i går var Safir ganska sur. Så det är bara för mig att kravla ut ur sängen och upp på hästryggen. Klockan är bara åtta när jag börjar rida och jag har inte ätit frukost än.

Jag hade tänkt rida terrängbanan så jag vet var jag ska galoppera snabbt och var jag ska ta det lugnt.  Det är nio hinder i banan och ett av det är ganska högt och brett och inte långt bakom kanske bara tio meter. Finns det en djup grop den brukar vi kalla för ”graven”. Så det gäller att ta det lugnt där. Safir hoppar som en ängel idag. När jag kommer till det näst sista det som var så stort. Ökar jag galoppen. Ett, två, tre så flyger jag över. Det känns som allt står stilla att ingenting rör sig. Plötsligt känner jag att Safir har landat och är på väg mot graven. Jag tar försiktigt i tyglarna och han kortar galoppen och tar ett språng. Han klarar det galant.

-       Snyggt

Hör jag någon säga. Jag bryter av och vänder mig om.  Där står Joel.

-       Hej! Säger jag för att det ska låta bra

-       Tja det var inte meningen att kolla, får jag till svar

-       Nej det är lugnt jag bara tränar lite.

Vi står tysta och kollar ner.

-       Hur lång är rundan? Frågar han

-       Den är kanske två kilometer

Jag kollar på honom. Våra blickar möts igen. Hans små blå ögon och hans bruna hår med den där slängluggen. Det där leendet som gör en alldeles varm i hela kroppen. Ser jag nu. Undra om han vet vad som händer mellan mig och Zooe och om han vet att vi tävlar om honom. Tanken gör mig nervös. Ska jag fråga? Eller blir det pinsamt, jag vill men ändå inte. Vad ska jag säga. Jag kanske ska fråga vad han ska göra imorgon eller inte. Det låter kanske som om jag vill bjuda ut honom. Men jag vill ju veta.

Precis då kom jag på något:

-       Har du något du tycker jag ska tänka på??

-       Vad pratar du om, hans röst låter förvirrad

-       Ja när jag rider? Jag låtsas som ingenting.

-       Nej, hans röst är ganska lugn

-       Så vad ska du göra i morgon? Jag var bara tvungen att fråga

Han kollar på mig. Tänk så tror han att jag vill gå ut med honom. Men jag är ju bara tretton år och han fjorton. Det skulle ju vara lite barnsligt om vi gick ut och åt.

-       Nej jag ska inte göra så mycket hurså?

-       Ähhh jag bara undrar, min röst låter nervös.

-       Jo vad är det, Hans röst är ganska sträng och jag känner mig tvingad att berätta om vad som händer i morgon.

-       Zooe och jag tävlar

-       Åh vad roligt, hans röst låter genast bättre

-       Nej vi tävla om dig!

Kapitel 6

Han kollar på mig. Som han undrar vad som precis har hänt. Nu kommer han säker hata mig han trodde väl inte att jag var en sådan tjej. Som tävlar om en kille. Det är hur barnsligt som helst. Men det var ju inte min ide.

-       När? Hans röst är alvarlig igen

-       Klockan 7 imorgon kväll här.

-       Okej jag kommer lycka till, han kollar på mig

-       Tack, vi kollar på varandra plötsligt frustar Safir.

-       Ähhh jag måste gå vi ska äta.

-       Okej syns i morgon

Jag skänklar på Safir. Han går så gärna fram. Hans päls är ganska kort och väldigt mjuk och len.

-       Kom igen pojken vi ska också hem nu

Vi rider igenom skogen. I skogen är det ganska tyst och om man kollar upp i luften ser man en stor blå himmel mellan alla träden. Efter en bit kommer vi ut på en liten grusväg. Jag trycker med skänkeln och Safir vet vad som gäller. Vi galopperar hela sträckan. Vinden tar i kinderna. Men jag fryser inte för solen är varm och värmer minna bara axlar. Det tar cirka tio minuter hem. Det känns som om vi svävar fram. Efter någon minut är vi hemma men det känns mer som sekunder.  Safir får mycket mat och vatten. Jag borstar han riktigt fint. Fast jag vet att det inte är någon ide för så fort han kommer ut i hagen kommer han rulla sig. Efter en timme i stallet släpper jag ut honom. Nu ska jag bara mocka men det gör jag på tio minuter. Klockan är ett när jag kommer in. Det luktar pannkakor med sylt i hela köket.

-       Hej Sara det var på tiden, mamma låter lättat men ändå lite sträng.

-       Hej! Jag var ute och tränade på terrängbanan.

Jag inser vad jag hade sagt. Mamma vänder sig om och frågar vad jag gjorde där. Om jag hade någon med mig eller om jag var där helt själv. Jag svarar försiktigt att Joel var med mig och jag hoppade på de små hinder som nybörjarna brukar göra. Men sanningen var den att jag hoppade de stora hindrena som är över en meter. 

-       Okej, mamma låter lättad men ändå lite mystisk

-       Ska vi ät eller, jag försöker byta samtals ämne och jag trodde att det skulle funka men det blev bara värre.

-       Mm jag fick ett samtal från skolan…, Hon tar en tugga och dricker lite vatten.

Jag kollar på henne med stora runda ögon. Säg inte att någon har skvallrat om att det är terräng tävling imorgon.  Zooe hade berättat för alla och det går rykten om det.

-       Nå vad är det, min röst låter hetsig

-       Nej, din lärare Brit frågade fall du hade några vänner har du det?

-       Ja självklart, jag hör att min röst låter falsk

-       Vilka? Mamma låter nyfiken men samtidigt lite bestämd

-       Joel, Joel är min vän jag måste gå ska plugga inför matteprov i morgon.

Jag tar mi tallrik och reser mig. Det är lika bra att gå annars kommer mamma börja prata om kärlek och fall vi är ihop.

Kapitel 7

Jag har sovmorgon. Jag går ner och brer en macka med ost och gurka på. Till det häller jag upp ett stort glas med juice. Jag äter ganska mycket så jag hämtar lite yoghurt. När jag kommer ut i stallet är klockan redan elva mamma hade släppt ut hästarna. Längst bort i hagen går Safir. Hans päls är alldeles glansig. Jag ropar på honom. Han tittar upp med huvudet och gnäggar. Precis som om han ropar ”är det dags nu”. Han ruskar med huvudet och kommer travande. Manen flyger längs hans hals. Han ställer sig vid staketet och vill bli kliad. Hans ser moroten som sticker fram ur min ficka på mina shorts. Jag tar fram den och hoppar över staketet. Jag delar den i tre delar. Efter det springer vi runt i hagen och han bockar och galopperar. Till slut har han ätit upp morotsbitarna. Men Safir är ganska glupsk och älskar morötter. Så han börjar slicka på mina händer.

-       Sara, mamma ropar hon ligger i trädgården och solar.

-       Ja kommer, jag hoppar ut ur hagen och börjar gå.

-       Jag måste fråga dig en sak det är helt okej du behöver inte skämmas, börjar hon med.

-       Vad är det, min röst blir irriterad

-       Ä... är du och Joel ihop?

-       Ja tror det, jag sätter mig i jämte henne allt är tyst

-       Jag tycker du ska fråga honom du behöver inte men om du vill få reda på sanningen ni har ju alltid varit nära vänner.    

Kapitel 8

Det börjar skymma och jag börjar rida bortåt mot terrängbanan. Man hör ett svagt ljud av en vind som blåser genom skogen. Jag känner mig nervös. När jag kommer fram står Zooe reda där. Hennes häst Gangstern är helt svart och ser nästan farlig ut. Joel står vid start- linjen. Zooes kompisar står där. De fnissar och tittar på mig som om jag var värsta tönten. Joel skulle starta oss. Han kollade på mig som om han frågade vad jag hade gett mig in på. Jag vänder snabbt bort blicken.

-       Fokusera, fokusera, fokusera, viskar jag för mig själv

-       Vad säger du? Zooe kollar på mig.

-       Bry dig inte om det du!

Hon blir nog ganska chokad. Joel visar att vi ska ställa oss vid start linjen.  Han har en gren i handen som han har som en flagga.

-       Klara färdiga gå!

Båda hästarna sätter fart. Vi närmar oss snart ett ganska litet granhinder. Det tar hästarna som ingenting. Nu är det in i skogen och där kommer två hinder på raken. Zooe ökar farten och flyger över båda två hur lät som helst. Safir och jag kommer in i ett lugnt tempo och vi klarar det galant. Jag ligger ganska långt bak. Efter ett vattenhinder ser jag att Gangster saktar in. Jag börjar närma mig Zooe men det är fem hinder kvar. Två av det är ganska läskiga. Jag kommer upp jämnsida om Zooe. Jag vet att man inte får hoppa två på ett hinder. Men jag kan inte förlora nu.

-       Flyta dig! Zooe gapar till.

Jag minskar galoppen och låter Zooe gå före. Hon småler. Efter en lång galopp sträcka med två små hinder är det dags för det två sista. Den stora oxen som är en stor stam som har vält ner över vägen och graven. Det är inte direkt något hinder på höjden. Men bredden är värst. Zooe ligger framför mig och jag tror att allt är ute. Men plötsligt hoppar Zooe hon har alldeles för högt tempo. När hon närmar sig graven. Gangster hoppar men graven är för bred och det faller! Vist vill jag vinna men jag kan inte lämna Zooe. Vist är hon taskig men hon är lika mycket människa som jag. Jag bryter av och hoppar av. När jag kommer fram ser Zooe okej ut.

-       Hur gick det?

-       Hur det gick? Du såg väl hur det gick! Hon gapar ilsket.

-       Skärp till dig, jag låter plötsligt självsäker. Zooe gapar av för vårdnad.

-       Nå hur gick det säger jag igen?

-       Det är okej med mig, hon kollar igenom Gangster snabbt!

Hon kastar sig upp.

-       Syns vid mål linjen!

Jag hoppar upp på Safir igen ta ny sats och hoppar. När jag flyger över hindret kollar jag runt mig.

-       Mamma?

Jag ser mamma stå jämte Joel. Jag tänker nu eller aldrig. Vi kommer över graven perfekt. Nu är det bara mål uppgång kvar. Gangster är trött för Zooe har pressat honom för hårt. Jag närmar mig snabbt.

-       Oavgjort! Joel skriker högt

Jag kollar på honom. Zooe kollar på mig.

-       Nej Sara vann, om hon hade struntat i mig skulle hon ha vunnit men det gjorde hon inte.

-       Är det sant Sara, Joel kollar på mig bakom honom står mamma.

-       Ja det är sant!

-       Jag antar att jag var så avundsjuk på dig och Joel och viste inte vad jag skulle göra. Zooe kollar mig i ögonen.

-       Det är lugnt nu är allt bra igen, jag försöker låta som ingenting men nog ser jag mammas min.

-       Tänk så hade det hänt någonting som det gjorde med din far vad hade jag tagit mig till då? Mamma låter ledsen och besviken.

-       Men det gjorde det inte jag är inte som min pappa, jag kollar in i mammas ögon.

-       Kom!

Vi stod länge och kramade varandra mamma och jag. Joel hostade till och harklade sig det lät ganska barnsligt men sak samma.

-       Varför bråkar du och Zooe ni var ju bästisar?

Vi kollade på varandra

-       Du pratade aldrig med mig när din pappa gick bort du undvek mig i skolan.

-       Men jag ville vara ensam jag är ledsen fall jag gjorde dig besviken men sen började du umgås med Mimmi.

-       Förlåt jag antar att vi har varit duma båda två och jag gillar inte Joel så att du vet.

Vi flinar båda två. Joel ser lite röd ut av för vårdnad.

-       KRAM?

Det blir många kramar både av mamma Zooe och Joel. Till och med en puss från Joel. Det var ett täcken på att vi är ihop.

-       Det börjar bli sent, mamma kollar på oss. Just för stunden när Joel och jag pussades hade jag glömt att mamma var där.

-       Vist, svarar jag och Joel i mun.

-       Syns imorgon, Zooe kollar på mig med ett snällt leende det var länge sen jag såg ett sånt.

-       Det gör vi god natt, svarar jag tillbaka

 Joel sitter bakom mig när vi skrittar hem. Mamma hade åkt bil hit så det var bara jag och Joel i skogen. Vi kollar upp på stjärnorna. Det var helt perfekt jag och Joel tillsammans helt ensamma och jag vet att det kommer bli bättre i skolan i morgon allt är ju helt perfekt kan det bli bättre?

----------------------------------------------------------------------------------------

You are always watched

Alla reste sig upp och skyndade ut i köket – jag gick sist – för att se vad som stod på. Ska jag vara helt ärligt så ville jag egentligen inte veta vad det var som försiggick och jag förväntade mig det värsta när jag steg över tröskeln till köket med den tickande klockan. Det var just den alla stod och stirrade på. För klockan tickade inte längre, den skrek.

†††

- Men Cassandra är väl ganska.. läskig av sig. Du kan ju ta och fråga henne?

- Haha Cassandra? Är du helt galen eller?

Någonting sa mig att de på allvar trodde att jag inte hörde dem. Men det gjorde jag.

Det gjorde mig smått irriterad att folk trodde att alla andra var lika borta som de själva var.

- Då frågar jag väl själv, sade någon med en slags beslutsam ilska i rösten.

Jag tog ut de sista böckerna ur skåpet innan jag stängde och låste det. Jag skulle precis lägga dem i väskan när jag såg ett par sneakersbeklädda fötter framför mig.

- Uhm Hej, sade Sebastian som nu stod mitt emot. Hans namn var det ganska underligt att jag egentligen visste då jag inte brukade tillbringa mer tid med honom än jag blev tvingad till. Jag antar att jag bara hade snappat upp det ur ett av de andra tjejernas samtal och sedan kopplat det till honom enligt deras beskrivningar.

- Vad vill du mig? frågade jag kort med en underton av misstänksamhet. Han brukade inte prata med mig. Det brukade ingen.

Jag tänkte återigen tanken att lägga böckerna i väskan, men hejdade mig plötsligt i min rörelse och rätade istället på mig. Jag såg på honom med en undrande blick. Hans grå ögon flackade lite under tunna mörka fransar samtidigt som han lyfte armen och med smala fingrar flyttade en mjukt brun slinga ur vägen.

Jag såg hur han drog en lätt suck, fast liksom inåt. Och någonting som såg ut som tveksamhet blandat med en skvätt ånger fanns i hans blick.

- Jo jag, Kevin och några andra hade tänkt träffas ikväll och köra Anden i glaset. Ingen av oss har någon erfarenhet egentligen så… vi tänkte fråga dig?

Det sista sade han som en fråga och det hördes på hans röst att själva tanken på att bara prata direkt med mig besvärade honom.

Jag såg på honom med en blick som återigen försökte förmedla orden jag nyss yttrat.

Det här var inte normalt beteende från hans sida - eller från någons sida.

Någonting sade mig väldigt starkt att de bara ville lura mig. Fast den sorgliga tanken att det bara var jag i hela klassen som kände till Anden i glaset på riktigt var kanske sann.

Jag blev frustrerad av bara tanken på att de där idioterna skulle sitta där och bete sig som om det vore någon lek, utan en aning om vad de höll på med.

Men hur omogna och ovetande de än var, så var det definitivt någonting jag inte ville missa.

- Visst, sade jag tillslut och stängde min väska med böckerna i.

- Klockan sju ikväll hos Kevin! ropade han efter mig när jag hade vänt på klacken och gått. Men jag svarade inte. Jag hade inte direkt så mycket mer att säga honom.

†††

Anden i glaset var ingen lek. Det var någonting man måste ha väldigt klart för sig. Man kontaktade andra sidan och riskerade att bli dödad på kuppen. Eller att få en efterhängsen ande kvar i huset för alltid – det fanns gott om alternativ. För att göra Anden i glaset krävdes viss kunskap, respekt och förmågan att visa seriositet – någonting som jag inte trodde att ett modernt gäng fjortisar hade.

Men fastän det med stor säkerhet skulle hända hemska saker så var det en liten del inuti mig som ville vara med och bevittna det, och det var förmodligen därför jag nu stod här nervöst trampande på frosten som lagt sig ovanpå det nedersta trappsteget framför Kevins port.

Jag drog ett djupt andetag, lyfte handen och knackade lätt på dörren samtidigt som armbandsuret slog prick sju.

Det var Sebastian som öppnade och med ögonbrynen smått höjda av förvåning sade han;

-”Hej Cassandra”

 Jag anklagade honom inte, jag hade inte heller litat på att jag skulle dyka upp om jag vore han. Han tog ett par steg åt sidan som tecken på att det var tillåtet för mig at gå in – man skulle kunna kalla det en bekräftelse på att det han sade förut idag fortfarande gällde.

Jag kastade en snabb blick mot honom innan jag tyst gick förbi och försökte att inte alltför uppenbart syna rummen jag kunde se härifrån.

Hans blonda hår var lite tovigt och slitet, men hans blå ögon såg klara ut.

Hallen var ingenting utöver förväntningarna på hur en normal hall skulle se ut; ganska liten, med jackor hängandes på krokarna och skorna halvhjärtat slängda bredvid skostället istället för ovanpå det.

De andra lyfte lite frågande på ögonbrynen på ett näsan identiskt sätt som Sebastian. Deras ganska roande synkning fick mig att dra lite på munnen innan jag böjde mig ner för att ta av mig mina kängor som jag sedan prydligt ställde bredvid de andras avsparkade converse.

De andra satt på utdragna stolar i köket – som man tydligt såg från hallen tack vare det träfärgade valvet – och jag kände mig en aning missplacerad i ett sammanhang som det här.

Det var ett helt okej kök faktiskt. Med ugn, spis, grå gardiner, en lugnt tickande klocka ovanför köksbänken och samma ljust blå tapet som utsmyckade de i övrigt kala väggarna i hallen.

-”Ja nu när Cassandra är här så kan vi väl börja?” sade Sebastian med samma tonläge han hade när han bett mig komma tidigare idag. Jag började nästan undra om han alltid yttrade sina meningar som frågor.

†††

Jag rätade lite tafatt till min kjol och följde sedan efter de andra in i det lilla vardagsrummet. Tre av tjejer slog sig ner i en av de mörkt bruna sofforna, medan den fjärde valde fåtöljen i matchande tyg.

Kevin viftade med handen åt tjejerna som tecken på att de skulle tränga ihop sig lite innan han satte sig med en duns. Jag satte mig tyst ner på den svarta luddiga mattan medan Sebastian valde att stå.

Klockans dova tickande ekade i det tysta rummet och ingen tycktes göra någonting.

Jag höll tillbaka en trött suck och sade istället

-”Okej vi behöver ett relativt stort papper, en penna, ett ljus, tändstickor och ett glas”

Jag lyfte min blick mot Sebastian som genast skyndade iväg ut i köket för att leta reda på sakerna jag bett om.

Jag kunde känna hur de andra betraktade mig – bedömde mig – medan jag stirrade ner på mina svarta och lilarandiga knästrumpor.

Det hördes klirr av glas inifrån köket och ingen sa någonting förrän Sebastian återvände.

Stämningen var skrattretande stel.

Sebastian placerade sakerna på bordet och jag rätade lite på mig innan jag ritade upp 29 lika stora cirklar, följt av två något större. Sedan skrev jag ner alla bokstäver från A till Ö samt orden Ja och Nej i de två kvarvarande cirklarna. Jag ritade ytterligare några ringar till där jag skrev siffrorna 0-9, utropstecken, frågetecken, punkt, bindestreck samt orden Start och Stopp. En cirkel lämnades tom då den var mellanslag.

-”Kan någon släcka lamporna?” frågade jag och kände mig återigen väldigt bortskämd som bad alla andra göra saker jag mycket väl kunde ha uträttat själv.

Det var när det blev mörkt i rummet som en skymt av rädsla – åtminstone nervositet – väcktes till liv i de andras ögon. Jag reagerade inte, utan drog enkelt tändstickan mot sidan av asken så att en orangegul låga flammade upp. Jag förde den sakta mot ljusets veke och viftade sedan med handen för att släcka stickan. Jag värmde sedan upp glaset en aning över den fladdrande lågan överst på ljuset.

Det var inte förrän jag förde glaset mot munnen som jag började känna av en klump växa sig större i magen. Jag skulle få ångra det här. Åh vad jag skulle ångra det.

-” Vi tillkallar dig, du store ande, och undrar om du vill svara på våra frågor.”

†††

Jag placerade glaset i cirkeln med ordet Start.

-”kan man ställa frågor nu eller vadå?” sa Kevin frågande.

-”Ja” sade jag med en nick. ”Alla placerar sina fingrar lätt på glaset och så får man turas om att ställa frågor. Men man får inte fråga någonting om döden, tideräkning, djävulen eller knäppa saker man inte vill ha svar på egentligen”

Besvikna suckar hördes och ett par av tjejerna himlade med ögonen.

En lätt ilska brusade upp inom mig.

-”Det är faktiskt viktigt”

-”Visst, får jag börja eller?”

-”Om du vill”

-”Ska man lyfta upp glaset eller något?”

-”Nej, det ska stå kvar på bordet”

Jag lyfte min blick mot Kevin som för att visa att jag väntade på hans fråga och hoppades något så innerligt att det inte skulle vara någonting dumt.

Då kom jag att tänka på en av de viktigaste reglerna; var inte rädd då rädsla inbjuder till det negativa. Det i sig bidrog ju bara med ännu mer rädsla egentligen.

Det var inte för min egen skull jag var rädd. Jag hade gjort det här många gånger förut. Men jag var rädd att de andras okunskap skulle sätta mig i fara.

Jag skulle precis förklara för dem att man inte fick fnissa eller skratta, men Kevin hann före med sin fråga.

-”Uhm Kommer vi att ha ett oförberett prov i matte?”

Jag tänkte blixtsnabbt igenom reglerna, men såg inget fel med hans fråga än så länge.

Min blick förflyttade sig hastigt mot bordet och glaset ovanpå det som började vibrera en aning. Det rörde sig mot bokstaven B och ökade i fart över cirklarna.

- Bättre kan ni? sade Sebastian frågande.

- Jag förmodar att han eller hon väntar sig bättre frågor, sade jag lågt.

- Får jag göra nu eller?, frågade en av de blonda tjejerna.

- Mm, mumlade jag sammanbitet.

- När kommer min hund bli frisk?

Jag knöt min fria hand under bordet medan glaset flög över papperet och svarade ”Kanske aldrig…”

Toppen. Nu skulle någonting hemskt definitivt hända hennes hund och hon skulle med stor säkerhet lägga skulden på mig.

Jag ångrade mig. Jag ville inte längre göra det här, men jag visste att det var förbjudet att hoppa ur. Åh vad hade jag gett mig in på?

- Haha varför ser du så stel ut Cassandra? Det är ju inte på riktigt

Jag var nära på att slå till Kevin i det ögonblicket. Han kunde inte bara komma här och påstå att det som var på fullaste allvar inte var på riktigt. Jag gav honom en ond blick.

Plötsligt började glaset röra på sig över bokstäverna utan att någon hade ställt en fråga. ”Men ni kan väl fortfarande bättre? Jag lättar lite på reglerna för er skull. Fråga vad ni än vill veta.”

Till en början förstod jag inte alls. Reglerna gick väl inte att ”lätta lite på”? Det var precis som regeln om tyngdkraft eller någonting annat i den stilen. De var oföränderliga.

Det var inte förrän en av de blonda tjejerna ställde sin fråga som jag insåg.

- Okej då så. När kommer jag att dö?

Det var en fälla. Anden försökte lura oss till att ställa dumma frågor och om jag får säga min mening så verkar det som att han eller hon lyckades.

Glaset for återigen över papperet och bildade meningen ”Det kommer du att få reda på”.

- Talar inte klarspråk den här anden…, muttrade Sebastian.

- Ser du? Ingenting hände, sade den blonda tjejen med en överlägsen min. Inte än nej, tänkte jag argt.

- Vad är det här för skit egentligen? Jag slutar. Det här är inte kul längre sade tjejen i fåtöljen.

- Nej! utbrast jag, lite för ivrigt kanske. Ingen fick hoppa ur, sådana var reglerna.

- Ehm ursäkta? sade tjejen frågande, uppenbart irriterad. Plötsligt fick jag en känsla över mig. En tanke om att de faktiskt fick skylla sig själva om de skulle envisas med att vara så dumma.

- Nej förlåt. Det var inget. Vi fortsätter.

Jag vände mig mot bordet igen medan tjejen nonchalant gick ut i köket. Spelet fortsatte utan att någonting särskilt tycktes hända. Jag var lite förbryllad – anden i glaset var ju ändå känt för sina missöden – men mestadels lättad över att allt verkade vara lugnt trots allt. En lättnad jag tagit ut i förskott förstod jag sedan när Kevins nästa fråga avbröts av ett gällt skrik utifrån köket. Ett skrik som jag kunde höra tillhörde den brunhåriga tjejen.

Alla reste sig upp och skyndade ut i köket – jag gick sist – för att se vad som stod på. Ska jag vara helt ärligt så ville jag egentligen inte veta vad det var som försiggick och jag förväntade mig det värsta när jag steg över tröskeln till köket med den tickande klockan. Det var just den alla stod och stirrade på. För klockan tickade inte längre, den skrek. Varje sekund hördes ett ljust genomskärande skrik som skulle gjort vem som helst utom sig av rädsla.

- Hjälp…, sade Kevin som – på hans ansiktsuttryck att döma – varken ville eller kunde tro det han hörde. Varken det eller vad han och alla andra sedan såg. Ur klockan började det sippra en vätska som färgade träet alldeles mörkrött; Blod.

Det som sedan hände var väldigt svårt att ta in, vilket kanske är ganska förståeligt.

Den blonda tjejen (Som ställt den dumdristiga frågan om sin egen död) föll plötsligt till golvet med blod rinnandes ut ur munnen.

- Mira! skrek Kevin och kastade sig över henne. De andra sa ingenting, de rörde sig inte heller. Det inkluderade mig också.

Det började samtidigt rinna blod ur Kevins ögon. Jag ville inte tro det. Jag ville verkligen inte tro det. Det ville – eller kunde – nog ingen annan i detta rum heller. När Kevin själv märkte det såg man tydligt hur han greps av panik – mer än förut och han särade på läpparna för att säga någonting, men ut kom inga ljud förutom en hes viskning innan han också föll död ner.

- Men Gud vad ska vi göra? frågade Sebastian skräckslaget. Jag sade ingenting om att man skulle ta saker och ting på lite större allvar. Jag vågade inte. Allt jag ville var att få det här ogjort.

Åh snälla låt detta bara vara en ond dröm tänkte jag när en av de blonda tjejerna hostade upp en kaskad av blod. Ett knak hördes sedan från hennes ryggrad när den knäcktes och ett skrik – nästan lika gällt som de ifrån klockan -slapp ut från hennes läppar innan hon också föll mot golvet. Död.

Jag hann inte se så mycket mer än att det flödade blod ifrån mina handflator innan allt som syntes framför mina ögon förvandlades till rött flimmer. Jag kunde känna hur jag dunsade ner mot det hårda golvet med klockans skrik ringande i mitt huvud.

Sedan ingenting mer.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Anatomernas sista slag

”GÖM DIG QAILAN!” Morfar skrek från bubblan bredvid. Den skakade till. Jag vill också vara med och kriga mot bläckfiskarna, det är det vi är födda till men vem ska föda fler anatomer och vem ska laga alla bubblor?

Jag sprang mot mitt gömställe jag byggt upp av sjögräs och stenar, det var ett litet hål i marken. Mitt hjärta bankade hårt mot revbenen och det blev tungt att andas. Morfar dö inte, dö inte. Orden ekade i huvudet. Jag hoppades att han inte var med i kriget utan att han var i sitt gömställe. Jag blåste ut en bubbla luft med mitt näshorn och en till och en till och en till tills jag hade tillräckligt många bubblor till mitt gömställe, jag tryckte ihop dem med mina klor så försiktigt jag kunde men mina klor darrade och jag sprängde en bubbla, jag lyckades sätta ihop dem till en lagom stor bubbla jag kunde stå i och täckte igen mitt hål med sjögräs och la en sten över för att dölja glansen av bubblan.

Försiktigt såg jag mig omkring och vågade andas ut. Det var mörkt men jag försökt använda det lilla ljus som kom in genom de små springorna i stenen. Marken skakade till ännu en gång och sedan var det tyst. Mycket tyst. Jag satt där och det verkade som om kriget var över. Jag hörde inte morfars röst eller någon annans men jag beslöt mig för att inte flytta på mig för att bläckfiskar ser bara sådant som rör på sig. Tiden stod still och jag vågade inte andas.

Tystnaden bröts snabbt av att någon simmade fram från sitt gömställe. Sedan hördes det något annat ljud, något utsprutande och något djur som om det flög fram. Anatomen som hade vågat sig fram skrek till och skrek efter hjälp, jag lyckades inte placera vem det var men det var en tjej. Skriket försvann bort liksom det som kidnappat det.

Det blev tyst igen och jag vågade inte andas om det var kvar någon ovanför mig. Tanken över vad som skulle bemöta mig när jag vågade mig fram skrämde mig. Sist vi hade blivit attackerade hittade jag min pappa död. Då ville jag inte äta i en vecka, nu har jag bara kvar morfar, mamma dog när jag föddes så henne har jag inga minnen av.

Jag lyfte försiktigt på stenen och kikade ut, allt såg så dött ut, våra bubblor som vi bodde i var söndersprängda och det fanns inget kvar förutom en liten bubbla bland några stenar. Någon annan hade vågat sig ut och nu kändes det lite bättre.

Jag kisade mot anatomen och såg genast att det var Quligon med hans spetsiga näbb och sökande blick, jag simmade snabbt fram och han frågade förtvivlat ”Har du sett Qeligon?” Oron la sig som en stor klump i magen på mig och jag svarade lågt.

”Nä”

”Hon är inte på sitt ställe och jag hittar henne inte här ute, tänk om det var henne de tog!” Jag ville spy. Min bästis, kidnappad! Av bläckfiskarna! Vad skulle jag nu göra? Dö jag med för att få slut på lidandet? Mina tankar bröts återigen av Quligon.

”Det kan inte ha varit bläckfiskarna, de skulle dödat henne direkt, det måste varit något annat.”

Medan vi stod där och grubblade och grät om vartannat började de andra i klanen ta sig fram och letade efter skadade bland sand, sjögräs och sten. Vissa började blåsa upp bubblor för att ha något att göra och sluta tänka på alla döda, som sagt var, alla har sina sätt att sörja.

”Det kan inte sluta såhär” fick jag fram. ”Kan vi inte leta efter henne?”

”Men hur ska vi veta var hon är?” Fick jag som svar efter ett tag.

Jag petade med mina simfötter i sanden och blickade ut i det mörka havet. Jag visste att hon var någonstans där ute, helt själv och behövde hjälp.

Min blick fastnade på något, det var rött och kom simmande hitåt. Klumpen jag haft i magen försvann direkt, Quligon måste också ha sett det och var på väg rakt mot det. Rakt mot det mörka ingenting. Plötsligt stannade han helt tvärt som om det vore en vägg. Qeligon grät och kastade sig i Quligons famn men han stod helt still som förstenad.

Plötsligt förstod jag, Qeligon var lockbetet och nu var vi i fällan. Det mörka intet kom närmare och jag förstod att detta var slutet, jag skulle aldrig mer få simma ikapp eller leka gömma bubbla. Jag hade väl levt ett fint liv med krig, död och besvikelse som de flesta i klanen. Jag hade gjort det jag ville i livet förutom en grej. Det hade aldrig blivit ett tillfälle för det än. Men eftersom att jag ändå skulle dö nu var det lika bra att göra det.

Jag simmade försiktigt fram mot Quligon och viskade försiktigt de ord som skulle förändra hela min värld runt omkring.

”Jag älskar dig, det har jag gjort sedan första gången jag såg dig.” Sedan böjde jag mig fram och kysste honom. Han putta inte ifrån mig utan bara stod där som ett fån. Sedan tog han min hand och drog mig närmare honom, han la försiktigt sina armar runt mig och kramade mig.

Det mörka intet kom närmare men vi stod kvar och släppte inte varandra. Sedan blev allt svart och jag fick en känsla av att det här var slutet men jag hade kvar känseln och var fortfarande i Quligons famn. Min mage kändes konstig, som om att jag sögs upp av något. Mina simfötter domnade bort och sedan försvann även benen. Jag såg ju inget så jag vet inte vad det var men plötsligt var det som om jag flög. Uppåt och iväg. Men jag har fattat nu, det tog ett litet tag. Jag är död.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Varför just hon?

Viktor:

Jag känner hur hennes hand glider ur min, jag hör hur hennes hjärta slutar slå, jag ser hur hennes ögon sluter sig, jag vet att hon inte kommer överleva…..

En vecka tidigare…..

Tova:

Musiken som kom från hörlurarna spelade högt i öronen. Bussturen känns längre när man sitter ensam. Solen sken i ögonen på mig och jag fällde ner mina solglasögon som satt på huvudet.

Jag hade precis varit och hälsat på mormor på ålderdomshemmet. Solen stod högt uppe på himlen och det var varmt ute.

 Man kunde faktiskt gå med linne och shorts idag. Jag hade en sliten svart kofta och ett lila linne med ett par jeansshorts.

Bussen kör ju nästan i 70 här ute på landsvägarna. Jag var snart framme vid busshållplatsen, bussen svängde ut en bit från vägen och stannade. Som vanligt så stod min röda cykel och väntade på mig.

-Tack för skjutsen, sa jag och klev av. Den rostiga cykeln gnisslade när jag började trampa. Vinden ven i mitt platta, blonda hår.

 I somras hade jag tänkt och klippa det men det blev inte av.

Jag menar när man har sparat hela livet till långt hår och sen bara klippa av det, jag kände att det inte var riktigt det jag ville.

 Jag cyklade fortare än vad jag brukade göra, det var bara för att jag visste att det var något där hemma som jag längtade efter. Jag svängde in på den lilla uppfarten och parkerade cykeln i garaget. Man hörde att det spelades musik där inne ifrån så jag öppnade dörren och gick in i hallen.

Där stod han med två koppar te i varsin hand och väntade på mig. Synen av de ögonen som tittade på mig nu var otrolig. Hans ögon glittrade av den bruna nyansen, det var mån stenar tycker jag i jämförelse med mina trista blågråa klot till ögon.

 Det svarta håret stod upp på huvudet och hade lite ljusare nyanser i sig.

Jag gick(sprang)igenom rummet och slängde mig i armarna på Viktor. Vi båda skrattade och log åt att båda var så glada att se varandra.

Viktor:

Vi satte oss i soffan som nästan tog upp en fjärdedel av vardagsrummet, den var sliten men den passade bra i det gamla rummet.

Tova och jag flyttade ihop för ungefär två veckor sedan, det är väldigt stökigt här med alla flyttlådor, annars är stället helt okej. Både jag och Tova är 19 år och har flyttat hemifrån.

Tomten är inte så stor men det gör inget, för oss två behövs det bara en litet träd och en hängmatta i. Huset är vitt med röda knutar och har bara en våning.

Tova tycker att vi ska renovera det när vi fått ordning på flyttandet och sparat ihop lite mer pengar.

Men vi får se, som det ser ut nu kommer det ta ett tag innan vi får ihop tillräckligt med pengar.

Jag jobbar på bokhandeln och får inte så mycket lön, Tova jobbar i Ica affär och hon får ändå så som man brukar få i lön. Vi bor ganska långt in i skogen, Vi brukar oftast samåka till jobbet eftersom affärerna ligger ganska nära varandra. Släkten bor inne i staden både för mig och Tova. Både jag och hon ville flytta ganska långt in i skogen och bort från allting annat. Tovas mormor är på ett ålderdomshem nästan inne i staden, Tova brukar ofta åka dit och hälsa på henne.

Jag tog Tovas hand, hon var en ängel, hennes lysande leende, hennes glittrande ögon.

-Jag ska hämta mackorna, sa jag och lämnade rummet för att gå in i köket, Jag tog fram mackorna som jag hade förberett och tog av plasten.

Det var tyst i huset, ingen radio på, ingen tv på, helt tyst. Jag gick tillbaks till vardagsrummet, när jag kom in i rummet blev jag förvånad. Tova låg helt slapp på golvet efter att hon ramlat ur soffan. Hennes öppna ögon stirrade tomt ut ur luften. Jag slängde mig ner på golvet.

-Tova! Tova! Hallå, hör du mig? Vakna!

Jag tog upp min telefon och ringde 112…

Tova:

Ögonen sved av ljuset som kom närmare, vad hade hänt? var är jag? Men ljuset kom bara närmare. Är jag död, håller jag på och dö?!

Jag försökte skrika men jag var helt förlamad i munnen, ingen av mina armar funkade. Det blev ljust och jag kunde öppna ögonen, Jag tittade upp i ett tak.

Det var ljust i rummet och det sved i ögonen, Jag försökte hitta något att ta tag i och resa mig upp men istället så hittade min hand en annan hand.

Jag tittade och såg att Viktor satt bredvid sängen som jag låg i. Jag försökte prata men kunde inte röra min mun.

-       Det är ingen fara, du ligger på sjukhuset och har varit borta i nästan 28 timmar. Dom vet inte riktigt vad det är som är fel, men du måste ligga här på sjukhuset så länge, sa Viktor.

Jag ville säga till Viktor att jag inte vill vara sjuk, att jag vill vara hemma i VÅRAT hem! Jag vill säga att jag älskar honom och att jag inte vill stanna kvar här.

Men sömnen höll på och ta över så jag lutade mig tillbaks och bara log mot honom, han log tillbaks, undrar om han hade suttit här länge, han hade påsar under ögonen och såg inte alls pigg ut.

 Precis innan mina ögon stängdes såg jag något, en tår som rann ner på kinden, inte från min kind utan Viktors. Just det gjorde så att hoppet sjönk mer.

Viktor:

Rummets alla väggar kändes så trånga, jag behövde luft, jag hade suttit inne här hela tiden som Tova har legat här. Jag har bara gått ut för att äta och dricka, knappt.

Jag släppte hennes hand motvilligt men försiktigt, så att jag inte skulle väcka henne.

När jag kom ut i korridoren var det väldigt ljust, överallt så var det personer som gick med rullator eller krickor. Det luktade rent, nästan för rent. Jag såg en man som såg ut som en doktor, jag gick fram och klappade han på axeln.

-       Ursäkta mig?

-       Ja?

Han vände sig om och jag ryggade nästan tillbaka, hans ärr i pannan och hans nästan i hopväxta ögonbryn skulle nog få ett barn att gråta. Hans potatis till näsa tog nästan upp halva ansiktet och hans ögon var nästan kolsvarta.

      -Min tjej som ligger i rum 4 vaknade precis upp, men hon somnade igen så jag antar att det inte var så intressant.

Jag var nära på att vända mig om igen och gå men den skumma doktorn tog tag i min axel.

- Det var faktiskt ganska bra att hon vaknade upp, sa han och fick en rynka mellan ögonen.

-       Jaså. Ja det är la bra men jag undrar när vi kan åka här ifrån igen.

-       Jo det var det ja, sa han och rynkan i mellan hans ett ögonbryn blev större.

Det kändes som om det här var på väg till något dåligt, jag kom precis på när han sa det.

-       Det är så här att vi har fått proverna av Tova och hon har fått cancer i ena hjärnhalvan.

Jag kände att benen vek sig under mig, men som tur var såg jag en stol längre bort i rummet och gick och satte mig. Huvudet var tungt och tankar svämmade över i huvudet på mig.

-       Men hon kommer att klara det eller hur?! Jag vet att hon klarar det.

Hela kroppen kändes så tung, jag ville bara lägga mig i en säng och låssas att det var en dröm… en mardröm.

Doktorn såg hur blek jag blev i ansiktet och jag förstod att han måste vara med om det här ganska ofta.

-       Men vi vet ju inte, det enda vi vet är att det är en väldigt hård sjukdom, vi hoppas ju för allas bästa att det ska bli bra. Vi gör allt vi kan, jag lovar.

Han log och trodde att det skulle kännas bättre, men det gjorde det inte, jag hade sett på tv, jag hade sett hur det alltid slutar.

 Han såg hur jag ville vara ifred så han tackade för sig och gick sin väg. Det enda jag visste var att Tova svårt sjuk och jag ville spendera varje stund med henne som möjligt.

En vecka senare…..

Viktor:

Den kalla handen blev bara kallare för varje sekund. Jag ville inte ge upp nu, jag ville fortsätta att kämpa. Jag frågade mig själv, hur skulle jag kunna kämpa och leva utan Tova?

Maskinen började pipa och jag hoppade upp ur stolen och slängde mig på den stora röda knappen som satt på väggen.

Hjärtat bultade medans jag skrek att någon skulle komma, maskinens pipande ville jag bara stänga av. Siffrorna på skärmen visste jag inte vad de betydde, doktorn hade försökt att förklara en gång, men jag förstod nästan inget. Det ända jag visste var om maskinen började pipa skulle jag trycka på den röda knappen på väggen.

En massa människor kom strömmande in igenom dörren med massa maskiner i händerna och rullandes på golvet. Känslorna hann ikapp mig och jag slängde mig ner jämte sängen där min älskade Tova låg, hon var blek i ansiktet och hade en massa maskiner i armarna och ansiktet. Minnen kom ikapp mig, tårarna kom ikapp mig. Hennes lugna röst skulle snart försvinna.

-       Snälla gör något! skrek jag när jag såg att inget hände, Hennes ögon var tomma och tittade ut i luften. Det luriga glimten som alltid funnits där hade för längesen försvunnit.

- Jag vet att du kan klara det Tova, titta på mig!

Hon tittade upp på mig och försökte säga något, Jag lutade mig närmare.

-       Älskar… dig…

-       Det här är inte hejdå om du tro det, vi klarar det här, du kommer klara det här.

Jag finns här för dig.

-  och gick och satte mig. Huvud ville bara lägga mig i en säng och låssas att det var en dröm...t och gick och satte mig. Huvud

Slutligen tog hon sitt sista andetag och föll in i en evig sömn. Taget om min hand släpptes och samtidigt släppte mitt hopp.

 Alla maskiner slutade att pipa och alla ställde sig runt sängen och tittade på sitt misslyckade försök att hjälpa en oskyldig tjej. Varför just hon?

Jag var inte arg, inte kunde dom göra något åt det. Bara det faktum att jag aldrig får se henne igen, hennes leende, hennes, ögon. Jag tittade upp i rummet, allt stod stilla, tiden, människorna. Jag kysste hennes hand och tittade henne för en sista gång i ögonen.

Jag reste mig hastigt och stormade ut ur rummet.

Doktorn som jag hade pratat med tidigare, tog tag i min arm.

-       Det finns en hel värld där ute glöm inte det.

Jag drog åt mig armen och sa,

-       Jag skulle ha tittat på världen mer, men problemet är att jag inte förstår mig på den.

Dörrarna slängdes igen bakom mig men jag brydde mig inte, jag bryr mig inte alls längre.

-----------------------------------------------------------------------------------------

Gröna ögon

Kapitel 1

Sommarlovet har precis börjat och jag är vid mina föräldrars sommarstuga ute i skogen. Den röda stugan ligger vid en liten sjö. Det finns bara en strand och där har vi en brygga med en eka förtöjd. Skogen går väldigt nära strandkanten och på vissa ställen så står träden i vattnet. Jag är på väg ner för att bada, det är nog ganska kallt i vattnet. Det är årets första dopp. Jag går ner i bara baddräkt och har med mig min handduk. Stugan ligger ca 40 meter från vattnet och det går en liten stig ner. Det ligger massor av barr på den och det sticker upp rötter och ligger kottar lite överallt. Jag borde nog ha tagit på mig ett par skor för det gör ont i fötterna. Äntligen är jag nere vid vattnet. Jag går upp på bryggan och lägger handduken i båten. Det finns en badstege längst ut och jag går ner på den. Jag sätter foten i vattnet och det är iskallt. Mina bleka ben blir helt knottriga, jag hoppas att de kan bli lite brunare efter sommarlovet. Jag blir inte så brun lätt men man kan ju alltid hoppas. Jag doppar mig. Jag känner det kalla vattnet mot min kropp. Som tur är så är jag ingen badkruka. Min bästa kompis Albin är det och han hade bara doppat foten och sen gått upp igen. Albin och jag har känt varandra sedan dagis. Har vi tur så kommer vi att gå i samma klass när vi börjar på den nya skolan i höst. Men han är inte här, han är hos sin mormor och morfar i Bohuslän. Han kommer hem om två dagar. Då ska jag också åka hem och sen så kan vi vara tillsammans hela sommarlovet.

Jag simmar en bit. Det är skönt en stund men sedan så blir det kallt igen och jag går upp. Det blåser lite grand och det blir ännu kallare. Jag sveper om mig i handduken och springer upp till huset. Mina fötter gör ont nu också men jag bryr mig inte och springer lite snabbare. Jag går upp de tre stegen på trappan och torkar av mina fötter på mattan utanför dörren på den lilla altanen. När jag kommer in i hallen så luktar det bränt och jag hör slammer från köket. Mamma måste laga mat. Hon är verkligen jättedålig på det, jag tror att hon bränner den nästan varje gång. Jag går in genom dörren till höger och kommer in i köket. Mamma tar precis ut en plåt från ugnen. Jag tror att det svarta där i ska vara en kaka men jag har ingen aning om vilken sorts.

-       Var är pappa? frågar jag.

-       Hej! Hur var badet? frågar hon och har nog inte hört vad jag frågade.

-       Det var ganska kallt, svarar jag och sveper den blåa handduken tätare om mig.

-       Var är pappa? frågar jag igen.

-       Han är på baksidan och försöker hitta täckning till telefonen. Farmor ringde och du vet att hon blir så orolig om man inte svarar.

Jag går ut från köket och upp för trappan. Det ända rummet på övervåningen är mitt och mina kusiners när de är här. Rummet har gula tapeter sen vi målade om när jag var tre år och det är ganska litet. Där finns en våningssäng, en spjälsäng och en byrå. Jag går fram till byrån och sätter på mig ett par korta jeansshorts och en t-shirt. Jag torkar mitt bruna hår med handduken och det blir alldeles rufsigt. Jag tar upp hårborsten som ligger på byrån och borstar håret. Det går ner till axlarna och jag sätter upp det i en hästsvans. Sen så går jag ner för att hjälpa mamma med kakan. Jag kommer in i köket och ser att hon diskar. Hela köket är en enda röra. Jag orkar inte städa så jag går ut till baksidan istället.

 Pappa går runt i cirklar med mobilen högt över huvudet och ser ut som en idiot. Jag sätter mig i hammocken som är i vänstra hörnet av den lilla trädgården. Pappa ser väldigt rolig ut och jag tittar på honom en liten stund. Tillslut så tröttnar jag och går in i skogen. Det finns en stig som jag går på. Den här gången har jag gympaskor på mig. I skogen så är det väldigt tyst. Det ända jag hör är mina egna fotsteg och några fåglar som kvittrar. Ibland är det så skönt med tystnaden. Men då hörs det ett litet ljud. Det är någon som gnyr, ungefär som en hundvalp. Jag tittar mot busken där ljudet kom ifrån. Jag börjar bli lite rädd.

-       Det är bara en hundvalp, det är bara en hundvalp, säger jag om och om till mig själv medan jag går mot busken.

Jag särar på grenarna och ser stora äggskal. Äggskalen är blågrå och om det hade vart ett helt ägg så hade det säkert vart lika långt som min underarm. Bredvid äggskalen så sitter en mörkblå ödla med vingar. Det måste vart den som gnydde innan. Den tittar ner i marken men när den hör mig så tittar den upp. Ödlan slutar genast gnälla och ser på mig med stora gröna ögon. Den tittar på mig som om jag var mamma till den. Ödlan öppnar munnen och ut kommer en liten gnista eld och lite rök. Jag drar mig undan. Finns det drakar i verkligheten? Jag blir rädd men när den tittar på mig så där kan jag inte lämna den. Men var ska jag gömma den hemma. Mamma och pappa skulle bli helt galna om de såg den.

-       Jag får ta upp dig på mitt rum och låsa dörren när jag går därifrån, säger jag åt den lilla draken. Men det är nog mest för att lugna mig själv.

Jag lyfter upp den i famnen. Den är ungefär lika stor som en ettårig bebis men väger säkert 30 kilo. Vägen tillbaka går mycket långsammare. Jag får stanna flera gånger för att hämta andan eller när den öppnar munnen och det kommer ut rök. Jag kommer fram till trädgården. Pappa har antingen lyckats eller så har han gett upp med att leta telefonteckning för han är inte kvar. Nu kommer det svåra, att få upp draken för trappan utan att mamma eller pappa ser. Jag lämnar draken bakom ett träd och springer in i huset. Jag går igenom vardagsrummet, in i hallen och vidare till köket. Det luktar fortfarande bränt. På köksbordet ligger det en lapp.

Vi har åkt iväg med båten för att fiska. Kommer tillbaka ikväll. Det finns mackor i kylskåpet.

Kram mamma och pappa!

Mitt liv blev just så mycket lättare. För stunden i alla fall. Jag tittar ut genom fönstret och ser ekan mitt ute på sjön. Jag går ut igen, draken sitter mitt i trädgården och gnyr igen. Den måste följt efter mig men blivit rädd och stannat. Jag går fram till den och lyfter upp den. Ryggen värker men jag håller ut. Jag går upp till mitt rum utan att stanna en enda gång. Jag sätter draken mitt på golvet framför byrån.

-       Du är säkert hungrig, säger jag litet trött men glatt.

Nu är det bara frågan om vad han äter. Jag märkte att det var en hane när jag gick omkring med honom innan. Jag antar att han äter kött så jag går ner till köket för att se om jag kan hitta något. I kylskåpet så står en tallrik med mackor. Det finns 5 mackor, tre med ost och tomat och två med prickigkorv. Mamma har gjort dem. Jag blir lite sur. Jag är faktiskt inget litet dagisbarn jag kan bre mina mackor själv. Jag hade till och med kunnat laga egen mat, t.ex. pyttipanna eller kött bullar. Men mammas matkunskaper är väl inte de bästa och hon kanske tror att jag också har den svagheten. Jag tar mackorna, och ett mjölkpaket med mig upp. Jag tror inte mamma och pappa skulle bli så glada om jag tog köttet vi ska ha i morgon.

När jag öppnar dörren så får jag en liten chock. Hela rummet är fullt med fjädrar och det ligger tre stycken örngott på golvet och det finns inga kuddar i sägarna. Mitt på min säng så sitter draken och har precis tänkt ge sig på mitt täcke när jag kastar mig fram och lyfter bort honom.

-       Nej! Säger jag strängt och sätter ner draken på golvet.

-       Du får inte göra så! Mamma och pappa kommer bli jättearga, fortsätter jag men börjar känna att det inte är någon idé. Han kan inte förstå vad jag säger.

Jag räcker fram en prickigkorv och draken slukar den direkt. Jag ger honom hela den andra prickigkorvsmackan men han äter bara korven.

Kapitel 2

Vi är på väg hem från stugan. VI kör genom skogen. Det tar ca två timmar att komma hem. Jag har lagt draken i en flyttkartong. Där i så har han massor av korv och resterna av köttet från igår. Igår var en väldigt stressig dag. Jag fick springa upp och ner från mitt rum hela tiden och tre gånger var jag tvungen att smyga ner och ut honom för att han blev för vild. Trots att det var svårt så klarade jag det.

Draken som jag nu kallar för Ryker (eftersom han gör det typ hela tiden) har nog växt en hel del sen i förrgår. Jag har ingen aning om hur snabbt en drake växer men den gör det fort. Hur som helst så sitter jag i bilen på helspänn. Den senaste en och en halv timmen så har jag fått göra ganska mycket ljud och försöka skruva upp musiken mer och mer för att mamma och pappa inte ska riskera att höra Ryker. När jag kommer hem ska jag gå direkt över till Albin och berätta för honom. Jag hoppas att han inte blir för rädd. Men hans föräldrar har en gammal ladugård där vi kanske kan smyga i Ryker.

Jag blir väldigt lättad när vi kör upp på uppfarten. Jag ser vårat gula hus med den stora trädgården och studsmattan vid det stora äppelträdet i ena hörnet. Jag är väldigt kissnödig och så snabbt jag kan bär jag in lådan och går in på toa.

-       Pappa! Jag går över till Albin. Ropar jag ut genom dörren och går ut med min flyttlåda.

Albin bor bara några hundra meter bort. Det är en gammal gård men de använder inte ladugården. När vi var mindre så hade vi en koja uppe på höloftet. Huset är stort och vitt. När jag kommer dit är jag ganska svettig för att draken i lådan har blivit ganska mycket större. Albin möter mig på trappan.

-       Hej Josefine! Säger han och tittar på lådan.

-       Hej! Svarar jag och fattar ett stadigare tag om lådan.

-       Vad har du med dig? Är det något till mig? Frågar han och ler.

Jag kan se smilgroparna i hans kinder och hans ögon är väldigt nyfikna.

-       Jag kommer att berätta om vi går in i ladugården.

Albin tittar på mig lite underligt och går med mig ut.

-       Visst, säger han lite tvekande.

-       Lådan ser väldigt tung ut, vill du ha hjälp? Han tänker nog skaka lådan eller öppna den.

-       Nej tack, det behövs inte, svarar jag och försöker att inte skratta.

Vi går in i ladugården. Den är ganska stor och har ett höloft vid taket. Jag sätter ner lådan med Ryker i på golvet och sträcker på mig. Det gör ont i armarna och fingrarna efter att ha burit honom. Jag tittar nervöst på Albin och säger:

-       Du får inte få panik nu eller börja skrika!

-       Okej, säger Albin väldigt tveksamt och tar ett steg tillbaka.

-       Ryker kom! Säger jag och öppnar lådan.

Ryker nästan hoppar ur lådan och springer mot mig. Han tittar på Albin med sina stora gröna ögon. Albin verkar ha fått en chock, han bara står där och stirrar på draken.

-       Okej, Albin det här är Ryker. Han är en drake och jag hittade honom i skogen. Han äter kött, men han har aldrig försökt äta på mig. Mamma och pappa vet inte om att jag har honom och jag hoppas att du kan hjälpa mig att ta hand om honom i sommar.

Jag säger allt ganska långsamt och jag är inte säker på om han har hört mig. Han står fortfarande och stirrar men han stirrar nu på mig som håller en mörkblå drake i min famn. Jag väntar på att han ska säga något. Helt plötsligt så säger han sammanbitet:

-       Jag vet inte om jag vågar eller om det är en så bra idé, men jag ska hjälpa dig lite grand.

-       Tack! Säger jag väldigt lättat. Jag hade inte klarat av det här själv.

Kapitel 3

Mamma och pappa ska åka bort. Jag ska vara ensam hemma i en månad. De ska åka runt på en bilsemester med min faster och hennes man. Först var det meningen att jag skulle bo med min mormor, hon bor bara en halvtimme bort, men så vann hon en resa på lotto så jag ska få vara alldeles ensam. Albins föräldrar ska se till att jag mår bra och så men annars är jag helt ensam. Det har gått en vecka sen jag berättade för Albin om Ryker. Ryker har bott i ladugården och växt väldigt snabbt. Om jag står upp så är han till min armbåge. Han är kanske fem meter lång och han äter väldigt mycket. Vi får springa med mat till honom hela tiden.

Just nu så står jag i hallen och kramar om pappa.

-       Hejdå! Ha det så bra, säger jag och försöker att låta lite ledsen men inte för mycket för att då kanske de stannar hemma istället.

-       Klarar du dig nu? Frågar pappa lite oroligt.

-       Ja, svarar jag och släpper pappa. Jag är lite trött på den frågan just nu för mamma och pappa har frågat den hela kvällen igår och hela morgonen idag.

Mamma och pappa tar upp sina väskor och bär ut dem i bilen. Jag sätter mig på trappan och vinkar till dem när de åker iväg för att hämta min faster och hennes man.

-       Hejdå!!

Jag springer in i huset igen och tar med mig min ryggsäck full med korv och skinka och springer iväg till Albin. Vi turas om att mata draken för att inte behöva gå dit hela tiden. Vi måste ge honom mat på vissa tider för annars blir han hungrig och börjar låta. I värsta fall så sprutar han eld också men det har bara hänt en gång och då var det inte så mycket. Just nu klockan nio så är det min tur att mata honom. När jag kommer fram till Albins uppfart med andan i halsen så måste jag sakta ner. Jag kan inte bara kuta in i ladan ifall någon skulle se mig så jag måste ta bak vägen och om jag bara springer förbi så kommer Ryker märka att jag kommer och då blir han helt galen.

Jag öppnar dörren och går in. Mitt på golvet så ligger det en stor drake och sover. Jag öppnar ryggsäcken och lägger allt innehåll framför Rykers nos. Vi har märkt att det inte går att väcka honom på något annat sätt än att lägga mat framför hans nos. Jag kan se hur han andas in doften av korv och han börjar vakna.

-       Hej, säger jag med en sån röst som om det var en bebis jag pratade med.

Ryker tittar på mig i någon sekund men sen över går all hans uppmärksamhet åt det framför hans nos. Han äter upp alltihop i ett nafs. Jag sätter mig på knä bredvid honom och kliar honom bakom vingen. Jag hör dörren öppnas och Albin kommer in. Jag nickar och ler mot honom och han kommer och sätter sig bredvid mig. Vi sitter där en stund men sen börjar våra ben somna och vi går ut från ladan.

-       Han är verkligen helt galen, säger Albin och ler.

-       Ja verkligen! Skrattar jag och vi går mot studsmattan bredvid huset.

Vi hoppar och gör så kallade konster som att sätta sig på rumpan, sätta sig på knäna och ibland lyckas vi till och med göra volter. Vi blir så trötta att vi lägger oss ner på rygg och flåsar. Vi hör en bil köra upp på uppfarten och sätter oss upp. Det är Albins mamma Linda som kommer.

Studsmattan ligger så att om man är på den kan man se uppfarten men om man är på uppfarten kan man inte se studsmattan. Linda går ut ur bilen och går mot ladan. Vi får panik.  Hon måste tro att vi är där inne och ska väl gå och kolla hur vi har det. Om Ryker hör henne öppna dörren så kan han tro att det är någon av oss och börja göra ljud och i värsta fall så kan hon se honom. Vi kastar oss av studsmattan. Det är lite svårt eftersom det sitter ett nät på och vi trasslar nästan in oss. Vi har så bråttom att vi inte ens tar på våra gympaskor. Vi springer ut på uppfarten och försöker att göra så mycket ljud som möjligt. Linda har precis satt handen på handtaget till den stora gröna dörren när hon hejdar sig. Hon har hört oss och vänder sig om. Vi andas ut.

-       Hej, säger Linda och ler.

-       Jag trodde ni var där inne.

-       Nej det var vi inte, svarar Albin flåsande.

-       Vi hoppade studsmatta, fortsätter jag.

-       Okej, vill ni ha lite fika? Frågar Linda och verkar inte bry sig om ladan mer.

Kapitel 4

Det har gått en vecka sen Albins mamma nästan upptäckte Ryker. Sen dess har vi vart noggranna med att när Albins föräldrar är hemma, göra ifrån oss så mycket ljud som möjligt så att de vet var vi är.

Jag är på väg hem till Albin för att mata Ryker. Ryker har inte börjat flyga än och vi vet inte om han ska kunna det eller inte. Jag går på vägen med min ryggsäck full med korv när jag känner lukten av brandrök. Innan tittade jag på vägen men nu tittar jag upp och får se på ett stort rökmoln. Just som jag ser det hör jag flera brandbilar komma och de kör in mot Albins uppfart. Jag tittar på klockan och inser att jag är 5 minuter för sen. Hur kunde det ha tagit sån tid? Mamma ringde precis innan jag skulle gå och det måste ha tagit längre tid än jag först trodde. Allt det här tänker jag på när jag springer så fort jag kan mot Albins hus. När jag kommer dit ser jag Albin och hans mamma och pappa stå på trappan och de ser rädda ut. Jag springer fram till dem.

-       Vad hände? Frågar jag med andan i halsen.

-       Vi vet inte, svarar Albins pappa Åke nervöst.

Albin tar mig åt sidan och säger:

-       Ryker är där inne och det är förmodligen han som har satt eld på höet i sömnen.

-       Tänk om han sover fortfarande! Säger jag upphetsat och drar med mig Albin till andra sidan ladugården.

Det brinner inte där men det är varmt och det kommer rök. Vi hoppar in genom ett litet fönster och det blir jobbigt att andas. Intill väggen på som tur är vår sida så ligger en sovande drake. Vi sticker ut huvudet genom fönstret och tar tre djupa andetag. Sen så springer vi. Vi håller andan hela tiden och det är väldigt jobbigt. När vi är framme hos honom börjar vi skaka på honom men han vaknar inte. Vi håller inte på så länge innan vi måste andas. Jag lägger mig ner på golvet och andas. Jag börjar nästan hosta men det är precis. Albin gör samma sak.

Vi är svettiga och smutsiga och vi kan inte riktigt tänka klart. Jag känner paniken växa och jag ser att Albin också verkar bli panikslagen.  Men helt plötsligt så blir han jätteglad. Han börjar skratta men slutar snabbt, på grund av att han andas in massa rök och börjar hosta.

-       Josefine, vi måste lägga korv framför hans nos så att han vaknar, säger han flåsande efter hostattacken.

Jag blir så glad att jag inte kan säga något. Jag bara skyndar mig att tömma allt innehåll i ryggsäcken framför Rykers nos. Han vaknar direkt.

-       Ryker flyg, flyg, flyg iväg, säger jag och kramar om honom.

Albin gör samma sak. Vi ser hans vingar breda ut sig och han blir jättestor. Han täcker nästan halva ladan. Han ser så ståtlig ut och han lyfter. Han lyfter mot hålet i taket. Och han flyger ut. Vi hör någon som skriker utanför.

-       Vad är det där för något? hörs det.

Jag känner att om jag inte kommer ut härifrån snabbt så kommer röken att kväva mig. Vi ålar oss mot fönstret vi kom in igenom och kliver ut. Vi är alldeles sotiga och svettiga och vi bara hostar. Två brandmän kommer mot oss. De skyndar fram till oss och säger någonting. Men vi kan inte höra det för det ända vi kan se och tänka på är den svarta draken som flyger bort vid horisonten.

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Hejdå

Det var kallt och rått ute. De ynkliga snöflingor som föll ner från den svarta natthimlen smälte direkt när de snuddade min rödflammiga kind. Jag kände hur det brände i lungorna när jag sprang flåsande genom den ensamma och tysta staden en mörk decembernatt. Egentligen hade jag ingen aning om vart jag skulle ta vägen, men en sak var säker. Jag kommer förmodligen aldrig att kunna glömma det ofattbara som jag tvingades att uppleva bara för ett par minuter sedan…

Det dova ljudet från den gamla väckarklocka lät som ett åsknedslag i mina öron. Jag hade säkert haft den sedan jag var sju år gammal, men varje morgon när den ringde exakt 6.25 blev jag lika rädd. Med benen släpandes efter mig gick jag upp ur min låga säng och fram till helkroppsspegeln som stod lutad mot mina blekta, vita tapeter.

Jag granskade flickan med långt, brunt hår som stod framför mig. Hon var varken tjock eller smal, helt enkelt i medelstorlek. Runt de någorlunda breda axlarna kunde man skymta en del muskelmassa. Hennes ansikte var runt, men ändå tydligt markerat med kantiga kind- och käkben. Huden var svagt gyllenbrun, även om det var mitt i vintern. De blåa ögonen hade mist sin färg genom åren, men de var fortfarande lika glansiga som den dagen hon föddes. Hennes händer var torrspruckna, toppade med tio sönderbitna naglar.

En del människor brukade kalla mig vacker, men jag hade svårt att se det själv. Jag kunde inte påstå att jag kände mig värdig att bli kallad vacker, barn med självmordsbenägna och alkoholiserade föräldrar brukade inte få höra det särskilt ofta. Eller egentligen var det bara pappa. Mamma hade nyss blivit utskriven från sin psykiatriska vård på sjukhuset som hade varat i ungefär 4 år.

Mina föräldrar var som de var, men innerst inne älskade jag dem ändå. Det var bara lite jobbigt att varje morgon när man vaknar få höra att de är trötta på att leva. Jag vet inte hur länge de har hållit på, men jag har vissa aningar om att de började i och med att jag kom till världen. De har aldrig sagt det rätt ut men om en blick kunde säga mer än tusen ord skulle jag vara sönderpratad av antingen svidande lögner eller hjärtkrossande sanningar.  Om jag skulle få en enda önskan i livet skulle det vara att jag fick lite tid med mina föräldrar när de var som vanligt.

Efter att ha klätt på mig den urtvättade koftan och de sönderslitna jeansen som jag hade på mig både igår och i måndags smög jag försiktigt ut från mitt lilla rum på vindsvåningen. Jag hörde inga röster från bottenvåningen så förmodligen hade mamma redan åkt till sitt jobb på sågverket. Pappa låg nog som vanligt och sov, på den röda soffan som hade blivit blekt av solen, efter en kväll med vilt festande med bara sig själv. Jag var rädd för att väcka honom när jag tassade omkring i köket för att hitta min skolväska fylld med viktiga läxor som skulle varit inlämnade för flera veckor sedan. När jag gick och lade mig igår hade det varit en extra dålig kväll. Pappa hade slukat ölburk efter ölburk, och skrikit ut i ren panik och ångest. Jag hörde hur stolar och vasar kastades omkring i det 60-tals inspirerade vardagsrummet, innan de gick söner med ett öronskärande splitter. Varje gång det var så här kröp jag in under mitt duntäcke med kudden hårt pressat mot ögonen för att slippa höra oväsendet. En hård klump uppenbarades i halsen samtidigt som tårarna brände som eld bakom mina ögonlock. Varje gång det hände önskar jag att jag aldrig fötts för då hade inte dessa problem blivit till.

Hela min långa väg till skolan tänkte jag på pappa. Jag var orolig för honom. Han hade betett sig konstigt hela mitt liv, men nu var någonting annorlunda.

Det var halt på vägen, även om den nyss hade blivit sandad med små stenar. Träden som omgav den lilla skogsstigen jag gick på var nakna och kantiga. Det påminde om de monster jag brukade drömma om när jag var liten. Snön föll ner som dun från den vitgråa himlen. Även om jag kände mig upprörd så gav det mig ro att gå genom den djupa skogen.

När jag kom fram till skolan hade klockan redan hunnit bli 9.00 och jag var sen som vanligt. När jag klampade in i det tysta klassrummet med mina allväderkängor vändes att blickar mot mig. Första gången jag kom försent och alla tittade på mig kändes det som om knivar stack mig i magen, men nu har jag vant mig vid den oönskade uppmärksamheten. Efter att ha mumlat ett förlåt till läraren om min försening gick jag och satte mig bredvid den något mulliga killen med blont hår längst bak i klassrummet. Han var djupt fokuserad i sin bok och märkte inte ens när jag satte mig ner på den sönderklottrade snurrstolen bredvid honom. Jag är inte säker men jag tror att boken handlade om några vampyrer eller något. På bokens framsida skymtade jag ett par blekvita händer som omgav ett blodrött äpple. Det fick mig att känna sorg och obehag.

Försiktigt skulle jag själv plocka upp min egen bok ur väskan, men min blick landade på något betydligt vackrare. Tvärsöver det medelstora klassrummet med gammalrosa väggar satt en kille och lutade sig bakåt på stolen.

Jag visste inte riktigt vad han hette än, han hade nyss flyttat hit från en stad någonstans i Stockholms trakt. Än så länge hade jag inte vågat prata med honom, men jag hade gått i flera dagar och förberett mig på att svara på en av hans frågor, om han nu skulle lägga märke till mig. Han hade på sig ett par håliga blåjeans av ett mycket exklusivt märke och modell. Det märktes att han inte var här ifrån. Hans orangea t-shirt var V-ringad och bar en diskret ficka på vänstra bröstet. Det bruna håret, med inslag av blonda slingor, var kammat och stylat uppåt med en massa hårgelé. På fötterna hade han ett par lagom slitna Converse i hög modell. Hans hy var gyllenbrun, trots att det var mitt i vintern. Ungefär som min. Även om hela ansiktet var prytt med fula ärr av aknen och finnar, så utstrålade han en viss perfektion. Jag skulle gissa på att han var från en mycket rik familj. Än så länge visste jag inte var han bodde, men det lovade jag mig själv att ta reda på.

Dagen hade varit lika seg och tråkig som alltid. Efter lässtunden hade vi haft idrott, men jag kunde inte vara med på grund av att jag hade glömt mina idrottskläder hemma. Ungefär som vanligt. Mitt liv var oorganiserat och jag kände att jag hade hamnat i en svacka där jag gör samma saker hela tiden. Mina vänner brukade alltid säga det. Utan anledning hade jag en tom känsla i kroppen.

Det hade slutat att snöa. Skogen var lugn men kall när jag gick min vanliga väg hem från skolan. Klockan var bara 17 men himlen hade redan täcks av ett kolsvart täcke med blinkande stjärnor. Det knastrade under mina klumpiga skor när jag försiktigt satte ner foten på den nysnöbeklädda stigen. Kylan bet i kinderna och vartannat fick jag örfilar av grankvistar som inte hade blivit nedklippta. När jag passerade det lilla bostadsområdet som ogenomtänkt hade byggts i skogen träffades jag av en doft av nybakat. Det kom säkert ifrån något av de röda små husen med vita knutar. Jag stannade upp för att njuta av ögonblicket och ta av mig tumvanten för att stryka bort en isig hårslinga från ansiktet. Samtidigt tittade jag på min armbandsklocka. Om inget ovanligt hade skett så skulle pappa ha nyktrat till innan nästa supande skulle börja. Jag tänkte för mig själv att det är hemska att tänka så om sin egen pappa, men jag kan inte hjälpa att det är så det är. Inners inne skrek jag rätt ut i ångest och förtvivlan, men inget av dem skulle hjälpa.

Istället för att för att tänka negativt raskade jag på stegen för att få komma hem så snabbt som möjligt.

Det ekade i trappuppgången när jag öppnade dörren. En av lamporna på den kissgula väggen hade gått sönder och stod och blinkade oregelbundet. Det var fuktigt i trappan men ändå ganska varmt. När jag famlade efter mina husnycklar i jackfickan fick jag en obehaglig känsla i kroppen. Den går inte att beskriva men jag visste direkt att någonting var fel. Ännu snabbare började jag att rota i fickan på min vinterparkas. När jag hade tagit upp den något rostiga nyckeln tryckte jag den bestämt in i nyckelhålet och vred om i en enda rörelse. Jag ville komma in så snabbt som möjligt för att söka skydd hos pappa.

Det jag såg när jag klev in i lägenheten var obeskrivligt. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att något så hemskt skulle kunna hända lilla mig, här i ett helt vanligt hem en helt vanlig onsdag.

Efter att ha slängt skolväskan på det smutsiga hallgolvet klev jag in i lägenheten. Det var helt tyst bortsett ifrån golvvärmen som knarrade under den matta träparketten. Det luktade sött och konstigt men jag brydde mig inte särskilt mycket om det. Allting såg vanligt ut i alla rummen, kanske bara att en eller annan lampa var släckt eller tänd. Men när jag öppnade upp den vidöppna dörren till mammas och pappas sovrum ändrades allt. För alltid.

Där i takfläkten, precis ovanför den obäddade dubbelsängen, hängde en livlös kropp i en hemmagjord snara runt halsen. Huvudet hängde slappt och ansiktet var skymt men jag visste ändå vem det var. Han hade på sig precis samma lavendelblåa skjorta och jeans när jag gick till skolan i morse. Det bruna håret var rufsigt och såg otvättat ut. Det var omöjligt att missa att det var min pappa som hängde där.

Jag sprang ut så fort som möjligt ur lägenheten. Jag sprang så fort mina ben orkade bära mig men jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Mina lungor brann och ögonen var fyllda av tårar men jag stannade inte. Först hade jag bara stått med uppspärrade ögon och stirrat rakt ut i luften med fötterna fastklistrade i golvet. Det värkte i hela kroppen av sorg och grenarna som piskade mina ömma kinder när jag sprang in i den djupa skogen.

Den natten kom jag inte hem. Jag stannade utomhus tills solen började gå upp vid horisonten. Det hade varit kallt men ingenting skulle kunna vara värre än det jag just hade gått igenom. Jag kände mig tom och mållös inombords. En stor klump av sorg gnagde i magen på mig. Det kändes som om det var någon där inne som försökte att desperat ta sig ut genom naveln. Huvudet värkte och halsen kändes klibbig. Jag hade känningar av att jag behövde spy men det kom ingenting. Det var het enkelt för jobbigt.

På avstånd kunde jag höra hur sirener närmade sig. Jag var ganska säker på att de skulle hem till mig. Jag funderade ett tag och tvekade, men jag bestämde mig att gå dit i alla fall.

När jag kom ut på gatan som ledde fram till porten till trapphuset stoppades jag tvärt av synen med polisbilar. Dem stod på med blinkande blåljus. Överallt sprang folk runt som antingen grät eller tröstade. Jag flackade med blicken men till slut så lyckades jag se ett blont hårsvall med händerna för ansiktet. Jag hade aldrig i hela mitt liv varit så glad att se mamma.

När hon omfamnade mig kände jag värme och lycka. Även om vi var nästan lika långa så borrade jag in mitt gråtande ansikte i den ljusrosa sjalen hon hade lindad runt halsen. Jag hörde hur hon hulkade samtidigt som hon försökte att vara stark. Egentligen hade jag önskat att hon skulle trösta mig, men det här kändes bra ändå. Nu hade vi båda en svår tid framför oss men vi skulle nog klara av den tillsammans. Efter en stund sa mamma hest på rösten:

-       Jag älskar dig.

-       Detsamma, svarade jag lågmält.

Pappas kropp bars ut på en bår täckt med ett vitt lakan. Utan några större åtgärder lyftes båren in i en bil och körde iväg men en rykande rivstart. Det var det sista jag såg av pappa.

Veckorna efter det var jag mest hemma med mamma. Jag var för deprimerad för att gå till skolan och höra alla frågor. Just nu var jag tvungen förstå själv. För det första ville jag inte vara någon som man ska tycka synd om och för det andra så vill jag inte att folk ska tro att mitt liv var över. Jag skulle aldrig säga att det var bra att pappa försvann men jag och mamma kom mycket närmare varandra. Vi hade äntligen lärt känna varandra och det kändes bra. Hur det skulle bli med alla kompisar vet jag inte.

På pappas begravning var det bara den närmaste släkten som var bjuden. Jag hade på mig en svart klänning med spettstyll som räckte ner till knäna. Håret var draget bakåt i en svinrygg. Mamma hade köpt en orange gerbera som jag skulle få lägga på den vita kistan längs fram vid altaret i den lilla kyrkan. Pappa hade valt att inte bli kremerad och det tyckte jag att han gjorde rätt i. När jag var liten drömde jag mardrömmar om att bli bränd levande.

Jag valde att gå fram till kistan själv. Det enda som hördes var mina fotsteg och folk som snyftade. Som om blomman var en liten fågel lade jag den på kistans lock. Försiktigt strök jag över de andra blommorna med handen. Jag skulle just säga någonting när jag kom att tänka på en sak.

Min önskan hade på sätt och vis slagit in. Jag log lite för mig själv, men slutade genast rädd för att folk skulle tro att jag skrattade. För första gången så långt jag kan minnas var jag, mamma och pappa samlade som en normal familj, eller nästan. Det är svårt att beskriva känslan men den var blandad med sorg och lycka.

Jag blickade ut över publiken och mötte mammas blick. Den var tårögd men samtidigt så stark. Jag skulle gissa att hon hade samma känslor som jag. Vi förstod varandra.

Jag och mamma fortsatte våra liv, trots det som hade hänt. Vi båda kände oss lyckliga men en bitterljuv känsla plågade oss hela tiden. Vi lät bli att tänka på det förflutna och blickade istället in i framtiden…

-------------------------------------------------------------------------------------------

Där borta i diket ligger den, den motorcykeln som Fiona och Florian precis åkt på.

Fiona vaknar upp på den kalla, vita sängen på sjukhuset där Fionas föräldrar och Eskil står. Dr. Kotte kommer hastigt in till dem. Dr. Kotte är en ganska kort man i 60 års ålder. Han är puckelryggig och har på sig slitna stövlar i en mossgrön nyans. Fionas föräldrar, Christoph och Rakel frågar ängsligt om Fiona kommer att bli återställd igen och Dr. Kotte svarar att Fiona kommer att bli återställd men det kommer att ta en lång tid.

Föräldrarna frågar vad som hände och Fiona svarar ”Vi åkte motorcykel i regnet när motorcykeln började slira och Florian tappade kontrollen över den”. Dr. Kotte tillägger Fiona har brutit ett ben och 4 revben, hon har även tappat mycket blod.

Fiona frågar hur det gick med Florian, Dr. Kotte ska precis börja berätta om hur det gick med Florian när Fionas föräldrar avbryter honom ”Vi vill inte veta hur det gick med Florian”.

Efter tre dagar på sjukhuset så får Fiona äntligen åka hem.

Dr. Kotte säger att Fiona måste gå med kryckor i minst fyra veckor.

När Fiona och hennes föräldrar kommer hem så tar föräldrarna ett väldigt seriöst snack med Fiona. Föräldrarna säger ”Vi har varit så oroliga, eftersom du aldrig kom hem till middagen igår”. De säger även att Fiona inte får träffa Florian längre.

Fiona svarar med ett skrik, dem aldrig hört ”Va fan säger ni, jag älskar Florian och jag kommer att fortsätta träffa honom varken ni vill det eller inte. Ni kan inte stoppa mig, det här är mitt liv, mina val. Ni fattar ju inte hur det är att vara jag!! Jag hatar er”. Efter det så kryckade hon upp till sitt rum.

Dagen efter så ringer Fiona in till sjukhuset, hon kopplas till Dr. Kotte och säger ”Jag skulle vilja prata med Florian” och Dr. Kotte svarar ”Du kan tyvärr inte prata med Florian för tillfället, han är medvetslös och har en ganska kraftig hjärnskakning”.

Fiona frågar med gråt i halsen om Florian någonsin kommer att bli återställd och Dr. Kotte svarar ”Jag vet tyvärr inget för tillfället men jag tycker att du ska ringa tillbaka imorgon, men jag ringer dig om någonting förändras med Florians tillstånd”.

Fiona svarar ”Tack men du måste lova mig att inte säga något om att jag har frågat om Florian till mina föräldrar”. Dr. Kotte svarar ”Jag lovar att inte säga något till dina föräldrar”.

Efter det så lägger Fiona tyst på luren. Efter några minuter ropar Fionas mamma Rakel att det är mat, Eskil , Fionas lite klantiga bror, hjälper Fiona att komma ner för trappan.

Mamma säger ”Idag är det broccoli och svampstuvning som du gillar så mycket Fiona”. Det är tyst vid matbordet, Fiona bara sitter och petar med skeden i den stinkande sörjan som Mamma har hällt upp. Hon är egentligen inte hungrig men försöker att få ner lite mat för att göra mamma glad. Eskil gillar inte den spända stämningen och försöker få alla på lite bättre humör genom att fråga ”Så vad ska ni göra i helgen?” Rakel och Christoph svarar samtidigt ”Vi ska åka till Stockholm, shoppa och gå på museum så farmor och farfar kommer och tar hand om er”. Rakel frågar ”Så vad ska ni göra barn?”.

Eskil svarar glatt ”Jag ska vara med i den årliga Cookie Clicker tävlingen med Orvar i helgen” Christoph säger ”Ska du spela det där dumma spelet igen?”, Eskil svarar ”För det första så är det inte dumt, dina fula traktorer är dumma och för det andra så ska jag spela det och du stoppar inte mig gamling”. Pappa svarar med ”Du säger inte så till mig dina jävla unge”. Då säger Rakel till Fiona ”Om du träffar Florian igen så får du utegångsförbud!”.

Rakel svarar med att slänga tallriken i golvet och säger ”Jag hatar er, ni kan brinna i helvetet”. Efter det så kryckar hon upp till sitt rum.

Efter det lilla missödet så är det helt knäpptyst vid bordet och Eskil viskar tyst till sig själv ”OMG vilken pinsam tystnad”.

Nästa dag är det fredag, mamma och pappa har redan åkt till Stockholm men farmor och farfar har inte kommit än. Fiona går långsamt mot fönstret, när hon kollar ner på den vita, snötäckta marken säger hon tyst till sig själv ”Vad vackert det är”. Hennes blick följer fotspåren en bit tills hon ser Florian. Hon skriker tyst ”Du måste gå Florian mina föräldrar vaknar när som helst och de kommer att se dig”. Florian svarar med ”Det är ingen fara Fiona, de har redan åkt, jag har kollat det”.

Florian står kvar när Fiona försvinner från fönstret och kommer ut till honom några minuter senare.

Fiona frågar Florian ”Hur långe har det snöat”, Florian svarar ”Jag tror att det började snöa vid halv 6 tiden”.

Fiona och Florian går in i huset och Fiona gör lite varm choklad till dem. Fiona smuttar lite på sin choklad och säger sedan ”varför är du här?”.

Florian svarar ”Det är en väldigt viktig sak jag måste fråga dig, vill du rymma med mig och starta ett nytt liv med mig, bara du och jag, i en ny stad?”. Fiona svarar ”Jag vet inte vad jag ska säga…”. Florian säger ”Du behöver inte säga någonting alls, ta och ring mig när du har tagit in allt och bestämt dig. Florian ställer muggen på diskbänken, tar på sig sin smutsiga läderjacka och går ut genom dörren.

Fiona blir yr och svimmar av, hon tappar muggen i golvet och faller i slow motion mot det kalla hårda golvet. Fiona ligger avsvimmad på golvet, känslorna far runt i hennes huvud ”Vad ska jag göra? Ska jag följa med honom? Jag vet inte? Alla känslorna kommer på samma gång”.

Eskil kommer ner till köket för att hämta ett limstift att sniffa på. Han ser Fiona ligga på golvet och han försöker att väcka henne efter att han hällt vatten på Fiona vaknar hon och frågar hur långe hon har legat där, Eskil svarar” Du har legat där i två timmar nu.

I den sekunden så knackar det på dörren och Farmor och Farfar stiger in i hallen. Farmor springer till Fiona då hon undrar varför hon ligger på golvet. Eskil säger ”Jag kom ner och såg henne ligga på golvet”.

Farmor frågar Fiona hur hon mår och hon säger ”jag mår bra”, sedan så tar hon sin jacka och springer ut.

Hon går till garaget och tar ut sin moppe och åker till Matgaza. Matgaza är lika gammal som Fiona, hon har långt blont hår och är sminkad med ett tjockt lager puder. Matgaza är Fionas bästa vän som hon alltid är med, Matgaza har en liten skruvad fantasi men Fiona gillar henne ändå.

Efter tio minuters färd på moppen så är hon äntligen hos Matgaza.

Hon går och knackar på dörren och Matgazas mamma öppnar. Hon säger ”Hej” och Fiona svarar med ”Hej! Kan jag få prata träffa Matgaza?”. Hon säger ”Hon är på sitt rum”. Fiona springer upp till hennes rum och där vid sminkbordet så sitter Matgaza och dröser smink över sitt ansikte, igen.

Fiona behöver skrika för att Matgaza ska höra henne ”HEJ MATGAZA!” och Matgaza skriker tillbaka ”VAD SA DU?”. Fiona stänger av stereon och börjar prata med Matgaza, ”Florian frågade om jag ville rymma med honom och starta om i en ny stad? Och Matgaza svarar med ”VAD SÄGER DU? DET ÄR JU KLART ATT DU SKA GÖRA!”.

Fiona säger ”Jag vet inte vad jag ska göra? Jag vill följa med honom men jag vill ändå inte lämna min familj”. Fiona och Matgaza diskuterar det i några timmar tills Fiona säger ”Jag ska följa med honom. Matgaza kommer du med mig hem och packar grejerna?” ”Gärna, sticker vi nu Fiona?”. ”Ja det gör vi :D”. Fiona och Matgaza sätter sig och åker hem till Fiona.

 De går upp på Fionas rum och börjar trycka ner saker i väskan. Medan Matgaza packar ner sakerna från golvet i till väskan så ringer Fiona till Florian, Florian plockar upp luren och säger ”Det är Florian som pratar” och Fiona svarar med ”Florian kom över och hämta mig nu kommer att följa med dig”.

”Okej kommer på direkten”. Fiona och Matgaza har packat klart och Florian kommer. Fiona kramar Matgaza och säger ”Vi håller kontakten, Fiona”. ”Ja det gör vi, kommer att sakna dig men vi träffas säkert snart”.

Fiona skriver en lapp där det står ” Jag ska flytta med Florian till Köpingstad, ni kanske hör av mig men det är inte säkert. HEJ DÅ! Mvh Fiona”.

Fiona och Matgaza packar in de fem väskorna i Florians bil. Fiona sover medan Florian kör mot Köpingstad.

Dom har kört i en halvtimme när dom är framme.

Fiona och Florian börjar plocka ut väskorna från bilen och bär in dem i den stora ljusa lägenheten. Fiona kommer in i lägenheten och säger ”Så fint du har inrett lägenheten, ljust och fint som jag vill ha det”.

Dom är färdiga och helgen är över, Fiona tar tunnelbanan och Florian tar bussen till jobbet.

Fiona sitter på kontoret och skriver när mobilen ringer, Fiona svarar och hör mamma som säger ”Hej Fiona jag såg din lapp och undrade varför du flyttade”.

Fiona svarar med ”Jag flyttade för att jag älskar Florian”. Mamma börjar förklara ”Jag ville inte att du skulle flytta, innan du föddes så hade vi en dotter som blev kidnappad av sin pojkvän och sedan mördad. Jag ville inte att samma sak skulle hända dig, men nu förstår jag att det var fel av mig att hindra dig. Du har rätt till ditt eget liv som du själv får styra över, inte jag”. Fiona svarar ”Förlåt mamma, men om du hade förklarat för mig innan så hade jag inte blivit så arg på dig.

Här är min adress och nummer Förleningsgatan 53 och mitt nummer är 0987654321. Ni kan väl komma och stanna hos oss över helgen?” Mamma svarar ”Visst vi kommer nu på fredag kväll. Hej då min lilla Sweetipie”

Det har gått tio år sedan Fiona flyttade hemifrån och nu är Fiona och Florian stolta föräldrar till två barn och så levde dem lyckliga i alla sina dagar.

------------------------------------------------------------------------------------------

Svante vaknade kvickt denna morgon för den här dagen var det hans första fotbollsmatch

Han sprang rakt till sin garderob.

Där började han rota fram sina fotbollskläder.

När han var klar så gick han till köket för att äta frukost och där stod hans mamma Kristina och gjorde äggröra.

Hon hade redan bränt ett helt paket med ägg och det kändes på lukten på flera mils avstånd. Istället så tog jag en brie och salamimacka.  Jag satt i köket och tittade ut över den gulröda skogen.  När jag satt och tittade genom det stora fönstret i köket så såg jag en nötskrika som letade nöter nere på marken.  När jag var klar och hade plockat undan efter mig sa min mamma att jag skulle gå ut och mata hönsen. Så jag lyssnade på henne och gick till våran hall och tog på mig min jacka och mina stövlar. När jag var klar så öppnade jag dörren och gick ut. Jag sprang till vår stora röda ladugård där vi hade hönsfodret. Jag tog en stor slev med hönsfoder och slängde det ner i en stor grön spann. Jag tog den stora spannen och gick mot hönsgården. När jag var på väg mot hönsen så pirrade det till i min fika det var Victor som hade skikta ett sms

-  Kommer du på fotbollsmatchen idag?

-  Ja varför skulle jag inte göra det!

Jag la ner mobilen i fickan och fortsatte att gå mott hönsgården. Jag öppnade grinden till hönsen och gick in. När jag stängde grinden så vände jag mig om och såg ett litet bo med tre ägg i. Jag hällde i fodret i foderbehållaren och gick fram till boet då såg jag en liten spricka i ett av äggen. Då kom ett av hönsen fram och sate sig över dem tre äggen. Jag reste mig upp och tog spannen och gick tillbaka till huset. När jag kom innanför dörren så tog jag av mig kläderna och gick till teven och sate på Disney Chanel. Efter en kvart så kom Kristina och sa att det var dags att åka till fotbollen.

-   Okej jag ska bara gå och hämta mina skor.

Jag reste mig upp ur soffan och sprang mot källardörren. Det var en brun dörr med ett guldigt handtag på. Jag öppnade den stora dörren och gick ner för den lilla trappan. När jag kom ner i den mörka hallen så letade jag fram lampknappen. Jag tände och gick in till torkrummet där jag hade skorna som jag hade torkat efter en blöt fotbollsmatchs. Dem blå skorna var inte riktigt torra än men jag tog dem ändå. Jag släkte i källaren och gick upp för trappan. När jag kom upp så sa mamma att vi är lite sena. Så jag skyndade mig att ta på mig skorna. Vi gick ut och låste dörren och gick mot bilen.

När vi kom fram så gick jag direkt till omklädningsrummet där vi skulle mötas. När jag kom in i omklädningsrummet så stod alla där och väntade på mig.

      -  Där är du vi ska snart börja.

-  Okej !

Då tog Albert, som våran tränaren hette fram en pär.  Han visade hur vi skulle stå på plan. Jag blev vänster back som jag brukar vara.  Vi skulle snart börja. Så länge så satt vi och våran tränare och pratade om hur matchen ska bli. Efter en minut så tutade det till i mikrofonerna utan för. Det var matchen som skulle börja. Vi joggade ut tillsammans med Albert ut på plan. Där stod det andra laget KRK. Jag ställde mig där jag skulle stå. Då tittade jag efter min mamma hon sa att hon skulle sitta under det den stora almen. Jag kisade lite och där satt hon på en filt med en liten korg jämte sig.  Då visslade domaren i pipan och matchen började.

Passa hit skrek jag över hela planen. Jag fick bollen och sprang mot det stora målet i ena ändan av planen. Men då kom någon och tog den från mig. Jag saktade in och vände mig om och sprang åt det andra hålet istället. Då hände det. En från det andra laget kom springande rakt in i  sidan på mig. Jag flög ner på marken och kände smärtan sprida sig i armen. Domaren blåste i pipan och Albert sprang fram till mig och några andra i laget. Han har nog brutit armen sa Albert. Jag började se mer och mer suddigt.

En halv timme senare

Jag började kvickna till och så såg jag att jag var inuti en ambulans. Jag låg på stor säng inuti ambulansen in virad i masa filtar. Jag började titta mig omkring i ambulans och så såg jag en gubbe som satt och pratade i telefon. Han tittade på mig och la ner telefonen.

-       Vad gör jag här?

-       Du är här för att vi ska köra dig till sjukhuset.

-        Varför då?

-       Du kanske inte mins det men du bröt ju armen på fotbollsmatchen.

-       Det glömde jag visst jag heter Sture och är ambulansförare hon som sitter där fram och kör heter Sofia.

Ambulansen var snar framme vi sjukhuset där min mamma skullen möta mig.

Efter några minuter så var vi framme. Sofia parkerade ambulansen vid ingången till sjukhuset. Sofia öppnade backdörren och dom började lasta ut mig ur ambulansen. Dom körde in mig genom den stora dörren och där åkte jag genom en lång korridor tills vi stannade och dom backade in mig i ett rum. Inne i det stora rummet så såg jag att min mamma satt. Hon gick fram till mig och frågade hur det var. Bra sa jag.

-       Läkaren kommer snart sa Sture.

Dom lyfte över mig på en säng där jag fick ligga tills läkaren kom.

Efter en stund så kom läkaren.

-       Hej jag heter Markus och det är jag som ska klä in din arm i bandage

-       Hej Markus jag heter Svante.

Då ska vi väl åka då sa Sofia. Jag sa hej då till Sture och Sofia och tackade dom för hjälpen. Efter att dom hade gott så kom det in två sköterskor som skulle hjälpa doktorn att binda om min arm. Det tog en liten stund men till slut så var min arm gipsad och klar. Doktorn pratade lite med oss innan vi skulle gå. Jag inte fick röra den och att inget fick stöta till den. Efter att vi hade vart hos doktorn så åkte vi hem. Prisas när vi kom innan för dörren kom min tre åriga syster Elsa springande.

-       Äggen har kläcks

-       Jaså vad blev det för något

-        två tjejer och en kille

-       Alltså inte en helt misslyckad dag trotsallt.

------------------------------------------------------------------------------

Skottet

Jag gick runt i en stormarknad när jag såg en kassörska ge en liten pojke sina pengar tillbaka, pojken kunde inte ha varit mer än 5-6 år. Kassören sa: "Jag är ledsen, men du har inte tillräckligt med pengar för att köpa denna docka.'' Den lilla pojken vände sig till den gamla kvinnan bredvid honom. ''Mormor, är du säker på att jag inte har tillräckligt pengar?'' Hon svarade: ''Du vet att du inte har tillräckligt för att köpa dockan, min kära.'' Hon bad honom att stanna där i 5 minuter medan hon gick för att se sig omkring. Hon lämnade honom. Den lille pojken höll fortfarande dockan i handen. Slutligen gick jag mot honom och jag frågade honom vem han ville ge denna docka till. "Det är dockan som min syster älskade mest och önskade sig så mycket till jul. Hon var säker på att tomten skulle ta med den till henne." Jag svarade honom att kanske jultomten skulle ge den till henne trots allt och att han inte skulle oroa sig. Men han svarade mig tyvärr: "Nej, jultomten kan inte ge den till henne där hon är nu. Jag måste ge dockan till min mamma så att hon kan ge den till min syster när hon går dit." Hans ögon var så ledsna när han sade: "Min syster har gått för att vara med Gud. Pappa säger att mamma kommer att se Gud mycket snart också, så jag tänkte att hon kunde ta dockan med sig och ge den till min syster.'' Mitt hjärta nästan stannade. Den lille pojken tittade upp på mig och sa: "Jag bad pappa att be mamma att inte gå ännu. Hon måste vänta tills jag kommer tillbaka från köpcentret." Sen visade han mig en väldigt fin bild av sig själv. Han skrattade. Han berättade för mig: "Jag vill att mamma tar min bild med sig så hon inte glömmer mig. Jag älskar min mamma och jag önskar att hon inte behöver lämna mig, men pappa säger att hon måste gå för att vara med min lillasyster." Sedan tittade han igen på dockan med sorgsna ögon, mycket tyst. Jag sträckte mig snabbt efter min plånbok och sa till pojken: "Antag att vi kontrollerar igen, ifall du har tillräckligt med pengar för dockan!'' "OK!" sa han och: "Jag hoppas jag har tillräckligt." Jag lade till några av mina pengar till hans utan att han såg och vi började räkna dem. Det var nog för dockan och även en del extra pengar. Den lille pojken sa: "Tack Gud för att du gav mig pengar!" Sedan tittade han på mig och tillade: "Jag bad Gud igår kväll innan jag somnade att se till att jag hade tillräckligt med pengar för att köpa denna docka, så att mamma kunde ge det till min syster. Han hörde mig!'' "Jag ville också ha tillräckligt med pengar för att köpa en vit ros till min mamma, men jag vågade inte be Gud om för mycket. Men han gav mig tillräckligt för att köpa dockan och en vit ros. Min mamma älskar vita rosor." Några minuter senare återvände den gamla damen och jag stod kvar med min korg. Jag avslutade min shopping i en helt annan sinnesstämning från när jag började. Jag kunde inte få den lille pojken ut ur mitt sinne. Då kom jag ihåg en lokal tidningsartikel för två dagar sedan, som nämnt en berusad man i en lastbil som kört in i en bil med en ung kvinna och en liten flicka. Den lilla flickan dog direkt och läget för mamman var kritiskt. Familjen var tvungen att besluta om att stänga av den livsuppehållande maskinen eftersom den unga kvinnan inte skulle kunna återhämta sig från koman. Var det familjen till den lilla pojken? Två dagar efter mötet med den lilla pojken läste jag i tidningen att den unga kvinnan hade gått bort. Jag kunde inte hejda mig själv så jag köpte ett gäng av vita rosor och jag åkte till minnesplatsen för den unga kvinnan där människor kunde ta farväl innan hennes begravning. Hon var där, i kistan och höll en vacker vit ros i handen med bilden av den lilla pojken och dockan placerad över hennes bröst. Jag lämnade platsen, tårögd, med känslan av att mitt liv hade förändrats för alltid.

Nästa dag är det skola. Vi har genomgång i geometri. Jag sitter och kladdar i räknehäftet och tittar lite åt höger. Där sitter Clas, han som är så snygg men ändå så dum. Det bruna fettiga håret som är dränkt i gelé och de mörka bruna ögonen och så den där snygga klädstilen.  

Ska jag fråga chans på honom eller inte? Det känns löjligt att tänka på det. När jag sitter där i mina egna tankar hör jag någon fråga mig med hög röst

-       Ebba räkna ut triangelns omkrets. Du har 3 minuter på dig, säger Alf med höjd skarp röst.

Jag vet inte alls hur jag ska göra. Jag har inte lyssnat någonting. Jag går fram till tavlan med darrande ben. Jag gissar mig fram hur man ska göra, jag klarar det. Det är tyst i klassrummet och jag går stolt tillbaka och sätter mig på min stol.

Det är dags för rast och jag tar mig ut till korridoren. Där står alla killar i 9B, de stirrar som bara den. Jag går till skåpet och lägger in mina matteböcker. Jag tar ut ett äpple ur väskan och börjar knapra på det. Det är rött och syrligt. Jag sätter mig i en nedsutten soffa i mitten utav korridoren. Det luktar kattkiss blandat med äpple och apelsin. Sofia kommer och sätter sig i jämte mig. Hon säger hur mycket Clas sitter och stirrar på mig hela tiden på lektionerna. Jag blir röd som en tomt i ansiktet och svarar med ett försiktigt ”okej”. När vi reser oss från soffan går vi till skåpen för att hämta datorerna till slöjden, båda har träslöjd. Erika kommer och sätter sig i jämte oss. Jag tänker ”neeeej”. Vem som helst bara inte Erika. Hon är den fulaste, dummaste och gahhh hon är allt som inte är bra. Jag och Sofia rent utsagt hatar henne. Hon kommer alltid till oss. Nu kommer vår lärare med raska, tunga steg. Jag och Sofia bestämmer oss för att göra något tillsammans och självklart vill Erika vara med också. Vi säger till henne att vi ska göra något till våra mammor och att de ska få det när vi ska på skidsemester tillsammans. Erika accepterar vad vi säger och går sin väg. Vi gör en highfive på det. Vi går och kollar i pärmen vad vi ska göra för något. Då bestämmer vi oss för att göra två grytunderlägg eftersom våra mammor älskar att laga mat så det kan bli en perfekt julklapp. Vi börjar med att rita upp på ett papper hur den ska se ut och sedan skriver vi in det i datorn. Det tar ungefär 20 minuter innan vi är klara. Då är det dags att välja träslag. Det fick bli ek. Vi ritade upp på träet hur den skulle se ut och sedan sågade vi. Det var ungefär vad vi hann med på den lektionen. Nu är det slut för dagen och vi ska gå hem från skolan till mig. Vi ska dricka oboy och äta chokladmuffins. När vi kommer in innanför dörren hör vi hur Erik min storebror spelar musik från övervåningen. Jag hör hur hans flickvän skrattar. Jag frågar Sofie om vi inte kan cykla hem till henne istället för jag vill inte veta vad de två där uppe gör för något. Vi dricker lite oboy och sedan cyklar vi.

När vi låser upp dörren hör vi ett märkligt ljud komma från övervåningen. Det låter som att någon klampar där uppe med stora och tunga kliv. Vem kan det vara, undrar vi båda två. Sofies mamma är i Stockholm och Hasse jobbar till halv sju. Sofie har inga syskon och jag tror inte att Sofies katt låter så mycket. Plötsligt blir vi båda ganska nervösa och oroliga. Vi bestämmer oss för att gå in. Det kan väl inte vara så farligt. Det kanske var vi som inbillade oss. Vi gick in. Vi kom då fram till att vi börjar med att gå till övervåningen för att se vad det var för något som lät.

Det är något bakom Sofies soffa. Det är något svart. Sofie går för att se vad det är. Då höjer sig en svartklädd man. Han tar fram något ur sin högra ficka. Han höjer en pistol och riktar den mot Sofie.

-       Neeej, säger jag med en svag röst som knappt hörs.

Han gör det, han släpper av ett skott. När han lagt av skottet skyndar han sig ut ur huset. Jag skyndar mig ner till min väska för att ta fram min mobiltelefon. Jag tar med den upp. Ringer 112 och det går sakta fram 2 signaler innan de svarar. Jag berättar vad som hänt och 7 minuter efter är huset täckt av poliser och jag sitter i en ambulans med Sofie. Det är en obeskrivlig känsla att sitta där. Jag ser hur ont Sofie har. Jag tänker för mig själv om Sofie kommer klara sig eller inte. Jag tror aldrig jag haft den här hemska känslan förut.

När vi anländer till sjukhuset får jag sätta mig ned i en hård träsoffa medan personalen springer in med Sofie i ett rum. De rusar fram och tillbaka, doktorer och sjuksköterskor hit och dit.

Det blir tyst och ensamt efter en stund. Det finns ett litet fönster på dörren. Där kan jag se hur dem går fram och tillbaks. Det står en godisautomat i ena hörnet av rummet. Jag letar fram en tia i fickan och går dit. Det finns Polly, bilar, brio, djungelvrål och pim pim. Jag bestämde mig för att köpa en påse med Polly och en men djungelvrål.

De kostar 5 kronor styck.

Jag öppnar påsen med Polly och lägger ned den andra i min skolväska för jag tänker att det kan ta lång tid. Då kommer en sjuksköterska ut. Hon frågar om jag vill ha något, men jag säger att det är lugnt och frågar hur det går. Hon säger att det går bra men Sofie kommer få stanna några dagar för att se så allt blir bra. Hon säger även att Sofies ben ska gipsas för det är av på två olika ställen.

När jag sitter där och väntar kommer det en äldre dam med en liten pojke. Jag känner igen dem väl och pojken tittar på mig med stora ögon.

Då kommer jag på det. Det var den lilla killen som köpte dockan på stormarknaden. Jag blir glad över att se honom. Jag gick försiktigt fram till pojken och frågade om han kände igen mig, Det gjorde han. Vi satt och pratade en stund och allt hade gått bra för han och hans familj. Jag frågar varför dem är här. Då svarar damen att pojken trillat och slått upp sitt knä. Men det var ingen fara.

När det är dag för dem att gå sätter jag mig tillbaka i den hårda soffan helt ensam.

Åhh vad jag blir glad när jag ser mamma komma i korridoren. Nu kommer även tårarna, jag gråter och gråter. Trodde inte att det kunde finnas så många tårar i ett par ögon. Mamma kramar om mig och säger att det kommer fixa sig snart. Vi står där en lång stund och jag känner hennes varma kind emot min. Det var länge sedan vi stod på det här sättet.

Vi går in till Sofie och mamma har med sig lite fika. Hennes ben är ny gipsat och hon har jätteont. Mamma säger att hon pratat med Sofies mamma. Sofies mamma kommer hem från Stockholm i morgon. Jag sitter på Sofies högra sida och kollar på EKG apparaten. Det är tyst i rummet och många tankar snurrar i huvudet. Sofie frågar om vi kan gå ut lite. Mamma lyfter över henne i rullstolen. Jag får köra med droppen och EKG apparaten.

Sofie är ganska glad för att ha så ont. Vi sätter oss på en bänk.

Träden är gula, röda och orangea.

Efter en stund går vi in för Sofie börjar frysa. Mamma ska sova hos Sofie i natt men Sofie vill att jag ska sova där också. Jag och Sofie är som systrar.

Det har gått en vecka och vi packar in Sofies väskor i bagaget. Hon sitter fortfarande i rullstol för hon har tappat balansen lite efter fallet så hon är inte så stabil för att hoppa på kryckor än. Men det är tur att det inte var allvarligare.

När vi kommer hem går vi till Sofies rum och hon kramar om sin katt Mojje så hårt att han knappt får någon luft. Jag tror dem saknat varandra lika mycket. Det är bara kärlek som flödar fram.

När vi ska till skolan nästa dag är Sofie bara med halva dagen för hon orkar inte mer än så. Jag måste jobba ikapp allting. Det är matte, SO, Svenska och NO. Bara de tråkiga grejerna. Det känns som att dagen är flera timmar lång. Men så plingar det till i mobilen. Det är ett okänt nummer. Jag läser det. Såhär står det.

Hej du vackra!

Du är den vackraste kvinna på denna jord. Om jag fick chansen skulle du vart min för länge sen. Älskar dig så. Älskar du mig?

Puss Clas

Jag trodde inte mina ögon. Var det från CLAS??? Den där söta, snygga men ändå dumma killen. Jag svarar med ett JA. Jag vågar knappt vända mig åt hans håll när jag hör hur det vibbererar i hans telefon. Vi kollar på varandra och han gör en blink tillbaks.

Det hade gått ett helt år och jag och Clas hade 1 årsdag. Det var en mysig dag med många pussar. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Andlig skugga

Sofia tittade ut genom den dammiga rutan, medan bussen som var på väg till skolan skumpade fram på den gropiga landsvägen. De äldre killarna i nian gapade och skrek att chauffören skulle höra musik, såklart utan att lyckas. Sofia plockade upp sin slitna MP3 spelare och satte de pärl-prydda hörlurarna i öronen. Allt gap och skrikande kunde göra henne tokig ibland. Hon lutade sig tillbaka och njöt till Rihannas dunkande musik. 

Efter en kvart saktade bussen in och stannade vid Hagbergs grundskola. Å vad hon hatade det namnet. ”Grundskola” det lät ju som en förskola eller vad som helst där småbarnen gick. Om ett år skulle hon i alla fall slippa alla klängande småbarn och bara behöva umgås med de äldre, eller de som var i samma ålder som henne. Hon hade redan bestämt sig. Hon skulle gå på Grebstads gymnasium, ekonomiska linjen. Långt bort från alla småbarn och långt bort från Hagberg. Hon skulle få hyra en lägenhet i Grebstads centrum. Det hade hon redan fixat. Och det skulle inte vara så värst långt ifrån det mysiga caféet som hon en gång besökte.

Utanför bussen stod Anton. Han gick i parallellklassen och var förmodligen längst i hela 8:an. Han hade gyllenbrunt hår som var uppkammat i en liten men snygg tuppkam. Hans leende var så stort att det enda man såg var hans kritvita tänder, och hans ögon… Hon kunde knappt beskriva dem. Så djupa och blå glimrande ögon. Sofia log när hon såg honom. I exakt ett år och nittioåtta dagar hade de varit ihop. Ett år och nittioåtta lyckliga dagar. Hon mindes hur han hade dragit med henne bakom gympasalen och sedan lutat sig fram för att kyssa henne. Hon hade inte stretat emot, hon hade njutit av deras första kyss. Början på ett lyckligt förhållande.

Han tog hennes hand. Den var varm och len som vanligt. Han tittade henne djupt i ögonen. Hon skulle kunna stå så här hela dagen, men då skulle hon antagligen missa den efterlängtade mattelektionen som dem hade varje tisdagsmorgon. Hon lutade sig fram och pussade honom lätt på kinden. Sen rusade hon iväg mot de stora portarna och skolklockan ringde in.

Sofias hand for snabbt upp när en av de lite klurigare ekvationerna skrevs upp på tavlan. Mr. Frankling som var vikare för klassen velade lite. Sofia tittade sig omkring. Det fanns ingen annan som räckte upp handen. Han hade antagligen svårt att bestämma sig för om han skulle vänta på fler händer eller ta henne. Efter en stund av hopplöst väntande valde han tillslut Sofia. Hennes uträkning var så lätt att till och med en uppstoppad groda hade förstått svaret. Mr. Frankling stod med öppen mun. Aldrig tidigare hade han sett en elev med så mycket kunskaper. Han var helt stum av förvåning. Sofia stängde munnen och fortsatte nöjt med sitt arbete. Mr. Frankling hade antagligen fått de andra att arbeta igen när Sofia slog igen boken. ”Rättat och klart” sa hon med sitt allra stoltaste leende. Mr. Frankling pekade på läseboken som hon hade bredvid sig. Ånej, inte läseboken. Att läsa var inte en av Sofias favoritsysslor och särskilt inte nu när de egentligen hade matte. Hon öppnade besviket boken. Varför skulle Mrs. Clarkwell vara sjuk just idag?

Och varför var hon tvungen att läsa på en mattelektion. Sofias ilska bubblade inom henne. Sakta började hon läsa. ”Kaptenen var förtvivlad. Vad skulle han göra utan besättning.”  Plötsligt såg hon något i ögonvrån. Hon lyfte blicken och vände huvudet mot det hållet hon hade sett något röra sig. Sofias ögon blev stora som en hundvalps. I högra hörnet av rummet stod en välklädd liten flicka. Hennes klänning var blå och i håret hade hon en stor rosett. Hon hade långt blont hår uppsatt i en vacker fläta. På fötterna har hon små svarta steppskor, och upp ur skorna korvade sig två vita strumpor. På hennes vänstra arm satt en bindel. ”Hej på dig”. Sofias röst var len och mjuk. Inte som när hon pratade med sin lillebror Martin. Den lilla flickan lyfte handen och vinkade. Hon var säkert blyg. Det hade Sofia också varit när hon började skolan. ”Behöver du hjälp med något?” Flickan svarade inte utan fortsatte bara att vinka. Sofia tittade på Mr. Frankling. Han var djupt nersjunken i sin dagstidning. Hon pekade på honom, i hopp om att flickan skulle förstå att han kunde hjälpa henne. Flickan var tyst som en mus, och det enda hon gjorde var att vinka. Sofia knuffade till Marianne som satt bredvid henne. Marianne tittade frågande upp. Sofia pekade på flickan. ”Jag tror hon vill ha hjälp med något.” Marianne följde hennes hand, sedan tittade hon underligt tillbaka på Sofia. ”Vadå ser du inte henne?” Sofias valpögon började långsamt smalna av. Hon tittade på resten av sin klass. Alla satt som frågetecken. Sofias hjärta började dunka hårdare. Stod det inte en flicka i högra hörnet av klassrummet?

Var det ingen som såg den välklädda och så välkomnande flickan?

Helt utan föraning började flickan ta av sin bindel som tidigare suttit på armen. Sofia blev förskräckt. Under bindeln fanns et stort sår. Såret såg rött och inflammerat ut. Vad hade hänt flickan?

Hade någon slagit henne?

Plötsligt la Sofia märke till ett armband. Det där armbandet hade hon inte sett innan. Det fanns inga pärlor eller fina stenar på det. Det var bara ett enkelt armband. Sofia kisade lite. Det stod något på det. Texten var liten och det var svårt att läsa. ”Ha…hagbe…Hagbergs sjukhus!” sa hon högt. Flickan måste vara patient där. Det var därför hon hade såret. Hon hade antagligen blivit skadad och åkt in till sjukhuset. Sofia vände sig om till Marianne igen. ”Hon kommer från sjukhuset!”. Marianne suckade. ”Sofia det finns ingen liten flicka här inne.” Sofia vände sig om. Flickan var borta!

Men hon hade ju alldeles nyss stått där borta i hörnet. Sofia hade ju sätt henne med sina egna ögon. Hon kunde väl inte bara försvinna sådär?

Dörren var låst, precis som innan flickan kom och Mr. Frankling satt oberörd i sin tidning. Hade hon somnat på lektionen och drömt alltihop?

Sofia nöp sig i armen. Igen och igen. ”Vakna nu då!” Det var då hon såg den. Bindeln…

Utanför skolan stod Anton och väntade. Sofia rusade förbi honom men Anton tog hennes hand och stoppade henne. Han gav henne en blick som hon snabbt uppfattade. ”Jag är okej, jag måste bara fixa en sak.” sa hon stressat. Snabbt drog hon tillbaka sin hand och fortsatte springa. Medan hon sprang väcktes tankarna på flickan. Den spetsprydda blå klänningen. Hennes små svarta skor och…

Sofia stoppade ner handen i fickan. Det mjuka tyget i bindeln fick henne att tänka på sin egen barndom. Hon kom ihåg när hon hade klättrat högt upp i ett träd och sedan fallit mot den hårda marken. Allt hade blivit svart. Hon kunde nästan höra hur ambulansens sirener ljöd. När hon hade vaknat upp på sjukhuset hade Lena, hennes kusin stått lutad över henne. En tår hade runnit ner för Lenas kind.

Sofia drog upp handen och knäppte igen fickan. Det var inte långt kvar nu, bara runt hörnet och sedan till vänster. ”Lite till bara, du orkar.”  Hon stannade till. Hennes hjärta dunkade i hundraåttio och hennes andetag var tunga. Det fanns inte en chans att hon skulle orka. Men hon var tvungen att skynda sig. Hon hade lovat att vara hemma klockan fyra, och hon vågade inte ens tänka på alla förbud hon skulle få annars. Med raska steg kämpade hon sig till sjukhuset. Sofia satte sig på marken. Hon måste ha sprungit en kilometer. Som i skolan på fredagar när dem skulle ha konditionsträning. I och för sig så älskade hon fredagarna men nu. Hon tog tag i det närmaste hon kunde hitta och drog sig upp. Inne på sjukhuset var det vitt och det luktade nästan som flugmedlet hennes mamma använde. På väggarna hängde det nallar med sprutor och andra instrument. Trodde de att man skulle bli lugn av det?!

Hon kände hur nervositeten började smyga sig fram. Men nej, hon måste koncentrera sig nu. En bit fram satt en skylt på väggen. Det såg nästan ut som en sån där skylt de brukade ha på motorvägar. Det fanns pilar som var riktade åt olika håll och därefter vilken avdelning. Sofia skummade igenom skylten. Där!

En liten grön skylt med små ballonger på. Det måste vara barnavdelningen.

Halvvägs in i korridoren kom en äldre kvinna gående. ”Ursäkta mig, men inga besökare är tillåtna vid den här tiden.” Sofia blev helt paff. Hon hade varit så fokuserad på att hitta rätt att hon helt hade glömt av personalen. Hon ville säga något med visste inte vad. Kvinnan började leda henne tillbaka, och utan att kämpa emot gick hon lydigt med. Det var som om hennes hjärna ville en sak men hennes kropp något helt annat. Sofia kämpade och drog men ingenting hände. Tillslut lyckades hon få tillbaks sin kropp och vände tvärt mot kvinnan. Snabbt tog hon satts och började springa genom de långa korridorerna. Sofias kondition var verkligen inte den bästa. Hon måste börja träna mer. Hon kastade en blick bakåt. Kvinnan var henne hack i häl. Det var då det hände.

Bindeln gled ut ur fickan som hon hade glömt att stänga. Det sidenlena tyget snodde sig runt hennes smala ben och...

Allt blev tyst. Sofia kunde se suddiga figurer runt om henne. Allt snurrade runt. Många av personerna öppnade munnarna för att säga något men Sofia kunde inte höra något ljud. Det var som att hon helt hade förlorat hörseln. Människorna runt omkring henne var delade i två delar och allt snurrade runt. Något rann ner för hennes kind. Sofia drog med ett finger och såg det röda blodet. Plötsligt dunkade allt till och det blev helt svart.

När hon öppnade ögonen var allt fortfarande lite snurrigt men yrseln hade i alla fall minskat. Hon sträckte på sig. Något stack till i hennes arm. En tunn nål var instucken och det såg ut som att någon slags vätska rann genom den. Sofia följde slangen med blicken. Den gick till en liten påse en bit ovanför hennes huvud. Det måste vara dropp. Två sladdar gick också från hennes kropp till en slags dator som räknade hjärtslagen. Vad hade hänt egentligen?

Hon tittade sig om i rummet. Där!

Den lilla flickan stod i högra hörnet. Hennes hår var fortfarande utsläppt och den stora rosetten satt kvar. Hon hade samma klänning och skor men den här gången vinkade hon inte. I hennes hand satt en lapp. Det syntes tydligt att den var från sjukhuset. Det kunde man se på det plastiga tyget och den stela texten. Men vad stod det?

Flickan var helt tyst och stod bara stirrandes i hörnet. Plötsligt slog hon ut handen. Det dunkade till i Sofias hjärta. Det gjorde så ont att hon var tvungen att bita sig i läppen för att inte börja gråta. När hon sedan tittade upp igen var flickan borta. Precis som förra gången. På golvet låg den stela lappen kvar. Skulle hon klara att gå ända bort?

Sofia kämpade sig upp och lyckades efter ett tag ta sig ända fram. Hon sträckte sig ner för att ta upp lappen.

Sofias läste den stela texten. Hennes hand började skaka och lappen föll ner till marken. Helt orörlig stod hon där. Ensam i sitt sjukhusrum. Hon varken sa någonting eller rörde sig. Sofias blick gick rakt in i väggen. Texten på lappen syntes klart.

OBDUKTION

Namn: Sofia Alstedt

Ålder: 14 år

Dödsorsak: Plötsligt fall i hårt underlag.

Med ett gällt skrik reste Sofia sig hastigt upp. Hon flåsade som aldrig förr och hennes hjärta dunkade så hårt att det kändes som det ska explodera. Dörren slängdes upp och en kvinna kom inrusande. Det var hennes mamma. Men hur kom hon hit?

Hon satte sig på sängkanten och smekte hennes varma kind. ”Det var bara en dröm Sofia.” Hennes röst var len mjuk.  Sofia slängde armarna om henne. Sakta fällde hon en och annan tår. ”Jag vill inte dö, jag vill inte dö.” Hennes röst var raspig. Hennes mammas långa armar for snabbt om Sofia och kramade henne hårt. Sakta började hennes kraftiga andning minska. Hon visste att det bara var en dröm men hon kunde inte låta bli att gråta. Sofia tittade sig om. Allt såg ut som vanligt. Men…!

Sofias ögon spärrades upp. Hennes hjärta började slå hårdare och hårdare igen och andningen återgick till det hyperventilerande flåset. Lappen!

Martin kom skuttandes in. Han hoppade snabbt upp på sängen och kramade om sin syster. Han sträckte fram handen. ”Du får den här.” I hans hand låg en godisklubba. Den hade rosa papper och små glittrande stjärnor. De brukade köpa sådana när de åkte på sin årliga bilsemester. Sofia brukade alltid ta de rosa med marsipansmak och Martin de gröna med tutti frutti. Familjens godisätande var mycket strängt annars och godis var bara tillåtet på lördagar. Men då och då hade hon sett Martin vid godisskålen. Hon hade flinat och sedan sprungit iväg. Sofia hade aldrig varit den som skvallrade. Hon tyckte inte om när någon skvallrade på henne så hon lät bli. Sofia log. Även om de inte alltid var bästisar så älskade hon sin bror.

Så fort Martin hade gått drog hon upp lappen ur fickan. När hon hade sett den hade hon trott att det var samma lapp som i drömmen, men det var det inte. Det var bara en vanlig medicineringslapp. Men det var ändå inte likt henne att vara såhär rädd. Ända sedan flickan hade dykt upp i klassrummet hade allt varit som en mardröm. Just det! Flickan. Hon låg ju på barnavdelningen. Det var inte långt från hennes avdelning. Snabbt drog hon på sig den vita sjukhusrocken hon hade lånat. Sedan bar det av ut i de kritvita korridorerna. Hon kunde kände den lukten av medicin.  Den blev starkare och starkare ju längre in i korridoren hon kom. På vänster sida fanns ett litet rum. Lukten var som starkast där. Då slog det henne. Flickan, hon kanske behövde medicin. Såret på hennes arm såg faktiskt rätt illa ut. Dörren stod på glänt.

Utan att tveka, helt obemärkt ålade hon sig in i det lilla rummet. Hyllorna var proppfulla med mediciner. Men hur skulle hon veta vilken som var rätt? Sofia vände och vred på varenda burk men allt hon hittade var massa avancerade läkemedel mot influensor och magsjuka. Tillslut hittade hon en burk med Alvedon. Hon fick helt enkelt nöja sig med det. Snabbt smög hon ut ur rummet igen och började gå mot barnavdelningen. En bit bort i korridoren stod en liten kvinna bakom en desk. Sofia harklade sig. ”Ursäkta mig?” Kvinnan såg frågande på henne. ”Kan jag hjälpa dig med något?” Sofia förklarade hur flickan hon letade efter såg ut. Kvinnan skakade på huvudet. ”Tyvärr vi har inga flickor i den åldern.” Sofia blev helt paff. Men hon hade ju sett den flickan med sina egna ögon. Fanns hon inte helt plötsligt?

Hon svalde hårt. Långsamt böjde hon sig fram till kvinnan. ”Ni vet inte någon flicka som nyss dött?” sa hon med låg röst. Kvinnan tittade upp igen. ”Det kan hända att det finns någon på obduktionen, men dit får bara personal gå.”

Sofia vände sig om. Obduktionen. Det var alltså dit hon skulle.

Sofia stod länge och funderade. Om flickan var död hur kunde hon då visa sig i skolan? Varför var det bara Sofia som hade sett henne? Och vad ville hon?

Hon hade så många frågor. Plötsligt pep någonting i hennes ficka. Mobilen! Hon hade helt glömt bort den. Hon drog upp telefonen ur fickan och klickade in på meddelanden. Det var från Anton. Snabbt öppnade hon meddelandet och började läsa.

Hej sötnos,

Hörde att du hamnat på sjukhus. Hoppas du mår bättre nu. Jag skulle gärna vilja besöka dig men det går tyvärr inte. Min farmor har precis dött och imorgon ska de hålla en begravning för henne. Önskar att jag kunde träffa dig snart.

Puss Anton.

En tår rann ner för hennes kind. Vad hon saknade Anton och vad hon saknade att kunna leva ett normalt liv igen. Men det var ingen ide att ens försöka få tillbaka sitt gamla liv. Flickan ville henne något och hon skulle ta reda på vad. Just som hon skulle kliva in i obduktionsavdelningen tog något tag i hennes arm. Det var hennes mamma. ”Älskling kom nu, vi ska hem. Du har blivit utskriven.” Sofia tittade på sin familj. Alla hade ytterkläder och var redo att åka. ”Men jag måste fixa några saker först.” svarade hon. Hennes mamma log med ögonen. ”Sofia nu ska vi åka hem.” Hon tog hennes hand och började gå mot utgången. ”Men mina kläder då?”

Sofia såg ut som ett lik i den vita rocken. ”Du får byta när vi kommer hem.”

Motvilligt följde hon med sin familj ut till bilen.

Väl hemma satt Sofia och tjurade vid köksbordet. Att bo på sjukhuset var det perfekta skälet för att vandra omkring utan att någon stoppade henne. Nu satt hon istället hemma och kunde inte springa iväg någonstans. Ett kurrande ljud hördes. Hon var helt utsvulten. Hon reste sig upp och öppnade kylskåpet. Snabbt gick hon igenom matvarorna. Ingenting för henne. Suckande stängde hon kylskåpet igen och satte sig ner.

Vänta lite! Vad var det hon såg? Kunde det vara…? Nej det skulle ju vara omöjligt.

På kylskåpet satt en fint handgjord inbjudan. Kanterna var i vit spets och längst ner fanns ett gammalt kort. Kortet föreställde exakt den lilla flickan hon hade sett i klassrummet. Snabbt skummade hon igenom resten av inbjudan. Den var till Birgitta Larssons begravning, Antons farmor. Hon tog upp sin telefon och slog numret till Anton. Tonerna gick och ingen svarade. Hon slog numret en gång till. Den här gången svarade han. ”Jag måste komma över till dig, jag har några frågor.” Anton blev helt över blåst av Sofias straka röst. ”Men..men det går inte. Jag ska på begravning snart.” Sofia bad så snällt hon bara kunde och på något sätt hade hon övertalat honom. ”Okej, en liten stund då.”

Sofia satt som fastklistrad när Anton hade börjat berätta om sin farmor. Hon hade dött när hon var ung. Ungefär när hon var 20. Antons pappa hade fått växa upp utan henne och Anton själv hade aldrig träffat henne. Polisen hade haft en stor utredning om hur hon dog och begravningen hade då blivit uppskjuten. Polisen hade aldrig fått reda på vem som dödade henne eller hur hon dog så dem hade beslutat sig för att lägga ner fallet. Så nu kunde de äntligen ha en begravning.

Sofia såg tveksam ut. Det var något som inte stämde. Varför hade Birgitta visat sig i skepnad som liten flicka och varför hemsökte Birgitta ens henne?

Anton såg hur hon velade mellan massa olika tankar och frågor. Han tog hennes hand och började berätta den sista delen av Birgittas liv.

Birgitta ville bli lämnad ifred när hon dog. Det hade Antons pappa berättat för honom. Hon ville ha en mystisk död men ingen utredning. Sofia kunde inte motstå att fråga. ”Var fick polisen all sin information om Birgitta?” Anton såg allvarligt på henne. ”Obduktionen.”

Sofia tittade på alla folk som gick ut och in från dörren. Den välkända ”bara personal” skylten satt där som vanligt. Nej, nu måste hon gå in. Snabbt slank hon igenom dörren. Helt obemärkt som hon hade gjort i medicinrummet. Inne i obduktionsavdelningen luktade det rutten fisk, eller människa…

Hon tog mod till sig och sökte upp rummet där Birgitta antagligen hade legat. Under avdelningen 1940. Hon öppnade dörren sakta. Rummet var tomt. Hon smet in och stängde snabbt dörren bakom sig. Tänk om det skulle komma någon när hon var där inne. Hon måste skynda sig. Inne i rummet fanns det vita lakan på två olika bord. Under lakanen låg… Hon kunde inte ens tänka på vad som låg där under. Nu måste hon hitta Birgittas obduktionsfil. Sofia visste exakt vad hon skulle göra. Allt hade klarnat upp när Anton hade berättat.

Hon tittade sig om i rummet. Var skulle hon gömma filerna om hon var läkare?

En vitklädd byrå längst bort i rummet. Där måste det vara! Sakta letade hon igen de tusentals obduktionsfilerna. Plötsligt slog det henne. Tänk om Birgitta inte fanns här. Det var så pass längesen hon dog. Hon hade riskerat halva sin skolgång åt att hjälpa en flicka som hade dött för länge sen. Nu hade hon blivit galen och rotade bland obduktionsfiler. Vad hade hänt med henne!?

Plötsligt hördes någon utanför dörren. Sofia började febrilt leta efter en fil med namnet Rosenberg. Rasburg, Renlönn, Råsberg men ingen Rosen berg. Varför skulle detta hända just nu?

Sofia hörde hur dörrhandeget trycktes ner. Hennes andning började verkligen närma sig gränsen nu. Där! Birgitta Rosenberg.

Sofia slängde sig ner på golvet och in under det närmaste bordet. Tanken på att det låg en död människa rakt ovanför henne var verkligen otäck. Personen som nyss hade tagit sig in i rummet lämnade det på nästan en minut. Nu var det bara att ta sig ut ur sjukhuset. Sofia sprang så snabbt hon bara kunde in i hissen som fanns runt hörnet. Ut på parkeringen och in i skogen. Hon visste exakt vart hon skulle och vad hon skulle göra. En bit in i skogen fanns en gammal flod. Hon brukade leka där när hon var liten. Hon hade byggt små båtar av bark och låtit dem segla iväg längs floden.

Väl framme började hennes andning minska. Hon tog tag i filen och tog sats. Filen flög högt upp i luten och hundratals papper ringlade ner i sjön. Det såg nästan ut som de vita vackra flickorna som föll på vintern. Hon hade slutfört sitt uppdrag. Birgitta skulle bli lämnad ifred nu. Hon skulle få ro.

Men vad var det hon såg? Sofia kisade. På andra sidan stod den välkända flickan i den vackra blå klänningen. Men den här gången vinkade hon inte. Hon log. Sofia hade aldrig sett henne le. Plötsligt började flickan tyna bort och efter en stund var hon borta. Sofia log tillbaka även om flickan var borta. Hennes ansikte riktades neråt. I den torra sanden stod ett ord. ”Tack”.

----------------------------------------------------------------------------------------------

Mörk evighet

Den smala grusvägen känns hård under fötterna. Den mörka skogen tornar upp sig på båda sidor av vägen. Endast ett litet ensamt hus lite längre fram ger ifrån sig ljus. För en gångs skull har hon lyssnat på mormor och tagit på sig reflexer. Det känns bra. Hon känner hur hennes långa ben håller på att vika sig. Att ta bussen hade kanske varit ett bättre alternativ än att gå hela vägen hem från skolan. När hon kommer in på uppfarten lägger hon märke till ljuset från fönstret på övervåningen. Förmodligen har mormor bara glömt att släcka när hon lämnat huset för att sedan hälsa på sin gamla väninna, men det gör henne ändå lite orolig. Hon låser upp dörren och ska precis kliva in när hon får syn på en papperslapp liggandes alldeles skrynklig på dörrmattan. Kan det vara från mormor? Hon går in i huset och stänger dörren efter sig. Hon plockar upp lappen och läser:

”Tänk på vad du gör och vem du är. Vartenda steg du tar, påverkar dig och alla andra i din närhet”. Vem är det som vill henne något?

Om mormor fick se detta skulle hon definitivt ringa polisen och berätta om alla ungdomar och fyllon i centrum. Det gör inte Julia, för hon är säker på att det inte är ett skämt. Tanken på mamma dyker upp i huvudet. Hon är personen som alltid har stått henne närmast, trots det att hon inte träffat henne på över ett år. Julia minns kvällen då hon plötsligt försvann. Hon var ensam i lägenheten, som de tillfälligt hade flyttat in i. Det var första gången på länge hon jobbade sent och hon hade lovat att vara hemma före läggdags. Julia litade på mamma, tills hon skulle gå och lägga sig. Mamma kom aldrig hem. Julia minns att hon låg i sängen och väntade i flera timmar innan hon bestämde sig för att ringa till mormor.  

Hon hämtar en macka i köket och går upp på sitt rum. Hon tar upp lappen ur fickan och läser den om och om igen. Nu känns det inte bra att mormor ska vara borta hela helgen, det gör henne bara skräckslagen. Hon har ingen som helst chans att försvara sig om någon kommer, helt ensam är hon. Det påminner henne om att hon många gånger har velat ta kontakt med sin pappa, men mormor har sagt att det skulle vara en dålig idé. Mamma skulle aldrig dumpa någon, utan en bra anledning och förmodligen var det faktiskt så att det fanns en bra förklaring till att hon lämnade mannen i sitt liv. Kanske var han inte redo för att ta hand om två barn, eller kanske visste hon redan då att han skulle begå ett minst sagt allvarligt brott och bli dömd till livstids fängelse.

Hon tittar upp och får syn på fotografiet av mamma och pappa tillsammans. Han håller om henne och hennes långa ljusa hår, likt Julias, flyger in i hans mörka. Hennes breda leende och hans stora smilgropar gör fotot så verkligt. Julia minns mammas vita klänning mot hennes solbrända kropp. Fotografiet är taget på stranden. Hon minns att kameran var tung i händerna och att hon var tvungen att ta många bilder innan mamma blev nöjd. Mamma var noga med precis allting och ville att allt skulle vara perfekt hela tiden. Antagligen är det därför Julia blivit ett sådant kontrollfreak som hon är. Hon kommer att tänka på Martin, hennes bror. Första gången hon träffade honom var hon bara två år gammal och han fyra. Andra gången var hon tre och då låg han på sjukhus för att ha brutit armen. Nu är det 12 år sen och det enda hon minns av honom är hans vackra leende. Anledningen till att han ville bo hos pappa istället för mamma är Julia inte riktigt säker på, när pappa lämnade familjen gjorde Martin det också. Martin hade en annan syn på mammas och pappas relation än vad Julia hade. Enligt honom var det lika fel av både mamma och pappa att inte försöka rädda upp situationen, Julia tyckte annorlunda och stannade hos mamma. Martin tyckte antagligen synd om pappa och valde kanske därför att bo hos honom. Hon bestämmer sig för att skriva till honom och slår upp datorn. Hans mailadress var en av de sista sakerna hon fick av sin mamma innan hon försvann. Hon berättar lite om sig själv och att hon nu bor ensam med sin mormor. Hon skriver även att hon är dotter till Karin, i fall han glömt det.

Mormor kommer hem och är oväntat glad, det gör det ännu svårare att berätta för henne. Julia ångrar sig och tänker att det kanske ändå är bäst att inte säga något, hon lär väl bara bli orolig. Om hon nu kan få kontakt med Martin är det nog lättare att prata med honom istället om det som hänt när hon inte var hemma. Hon går upp på sitt rum för att klä på sig. Hon slår upp datorn och ser genast ett nytt mejl i inkorgen. Hon blir genast nervös och vet inte om hon vågar öppna det. Tänk om han inte vill träffa henne. Martin kanske äntligen har gått vidare efter Karins död och har börjat ett nytt liv. Hon ska precis öppna det när mormor kommer in i rummet. Julia är inte van vid att se ett leende i det rynkiga, gamla ansiktet. Hennes vita tänder får humöret att verka ännu gladare än var det redan var. Julia tror att mormor har valt att bära den röda tröjan hon fått av henne endast för att göra henne glad. Nu när hon tänker efter ser hon att den inte alls passar till hennes långa, ljusa hår.

”Vad gör du gumman?”, säger hon och tar en klunk av det rykande, heta kaffet hon håller i handen.

Julia är rädd att hon ska tycka att det var dumt att skriva till Martin, så hon svarar bara att hon tog upp datorn för att skriva på uppsatsen. Hon fattar inte att mormor går på en sådan lögn med tanke på att klockan redan passerat nio och hon vet mycket väl att Julia aldrig pluggar efter åtta. Mormor är inte en sådan person som ställer följdfrågor eller bryr sig, så hon går ner igen. Julia tycker om mormor och är otroligt tacksam över att hon faktiskt velat ta hand om henne, men hon har alltid önskat och kommer alltid att önska att det vore mamma.

Det bästa med höstterminen är lovet. Det ger henne en chans att hälsa på Martin i Växjö och få se hur han har det i huset som ägs av kompisens familj. Han flyttade dit nästan direkt efter det att pappan hamnat i fängelse. Mamma hade tyckt att det vore bäst om han flyttade in hos henne igen, men han ville inte det. Hon förstod och ville inte tvinga honom till något. Mormor tillät såklart henne till att åka. Hon är glad för att mormor förstår hur viktigt det är för henne att komma ut och träffa lite människor, att hon just ville träffa sin bror som hon inte träffat på över 12 år var inget oväntat för mormor. Hon visste att den dagen då hon ville gå tillbaka och ta reda på vad som egentligen hände skulle komma och det är okej för henne. Hon vet att det kommer bli jobbigt att lämna henne helt ensam, med tanke på vad som hände förra veckan när hon inte var hemma. Men eftersom hon redan tagit ledigt från skolan och beställt tågbiljett för hennes sista sparpengar, finns det ingen chans att ändra sig nu.

Resan till Martin tog längre tid än vad hon först hade trott. Nu står hon utanför det stora vita huset och tvekar. I ett vanligt villaområde hade huset stuckit ut på grund av sin enorma storlek, men detta ligger ensamt intill en liten asfalterad väg. Julia blir chockad över hur bra han verkar ha det hos kompisen och fattar knappt att han får bo här. Hon hoppas att Martin har förstått att hon just nu bara vill träffa honom och att familjen inte är hemma. Staketet runt den ganska lilla trädgården inhägnar huset och får det att se ännu mer flådigt ut. Hon går upp för trappan och lägger märke till det runda fönstret på dörren. Det kommer någon. Martin kanske redan har märkt att hon är här och undrat varför hon aldrig knackar på. Handtaget trycks ned och ut kommer någon med ett så brett leende som skulle göra vem som helst glad av att se det. Hans mörka hår står rakt upp vid pannan och ögonen lyser lika starkt som strålkastare. Han har på sig en stor och förmodligen väldigt varm tröja och ett par mörka jeans som ser ut att ramla ned när som helst.

”Hej, kul att se dig!”, säger han som hon vore vilken vanlig person som helst.

Han tar ett steg ut från dörröppningen för att ge henne en kram och omfamnar henne med hans stora muskulösa armar. Hon blir alldeles varm i hela kroppen och tänker att bästa hon kunde göra på höstlovet faktiskt var att åka hit och hälsa på hennes bror. Efter ett tag, i det stora huset, lättar stämningen och hon kan börja prata med honom på sitt vanliga sätt istället för att darra så mycket på rösten. Det tar ett tag innan hon bestämmer sig för att berätta om lappen. Hon väntar tills Martin slutar prata och tills en stor lastbil utanför kört förbi.

”Jag måste berätta något viktigt för dig”, säger hon med ett visst darr på rösten.

Martin är fortsatt tyst och hon förstår att det är hon som måste leda det här samtalet vidare. När hon berättar om lappen och ljuset från fönstret förra veckan försvinner smilgroparna i hans ansikte.

”J…aa, ha..aar varit med om samma sak, säger han efter en stund.

Julia förstår inte vad han menar och han får berätta om händelsen som verkar ha lämnat lika stora spår efter sig som hennes.

”Jag var ute med några kompisar och var på väg hem. Ute vid brevlådorna, innan den lilla grusvägen in till huset, såg jag en tänd lampa i fönstret på övervåningen. Jag kom in i huset och såg en lapp”, fortsätter han, lägger ena handen för munnen och tittar intensivt på Julia. Även på Martins lapp stod det:

”Tänk på vad gör och vem du är. Varenda steg du tar, påverkar dig och alla andra i din närhet ”. Hon tar upp sin lapp och inte förrän nu inser Julia att hon och Martin har något gemensamt.

Julia ringer hem till mormor och förklarar att hon måste stanna hos Martin. Hon brukar inte ljuga men nu handlar det om något viktigt. Julia hade packat ned fler kläder än vad hon först behövt och det är hon glad för nu. Att låna något av sin styvbror, som hon knappt känner hade inte varit ett alternativ.

Det enda Julia kan komma på för att få reda på om detta angår deras mammas försvinnande är att prata med någon som kände mamma lika väl som de själva. Någon som vet vad de gått igenom i samband med hennes försvinnande. Julia berättar om en av mammas närmsta vänner för Martin. Hon kommer inte håg namnet på honom men vet att hon skrivit upp det hemma. Karin gav telefonnummer och namn på några arbetskamrater och vänner till henne bara några dagar innan hennes försvinnande. Hon sa att det skulle vara bra att veta, om hon av någon anledning inte skulle få tag på henne. Då tyckte Julia att det inte var något konstigt, att det bara var något som en typiskt orolig mamma sa, men nu är hon skeptiskt. Tänk om mamma lämnade henne med avsikt?

Julia ringer hem till mormor ännu en gång och ljuger om varför hon behöver numret till Karins arbetskamrat. Direkt efter telefonsamtalet med mormor ringer hon till Fredrik. Han förstår hur de känner sig efter Karins försvinnande och berättar även hur han upplevde kvällen då hon aldrig kom hem igen till Julia. Eftersom både mamma och Fredrik gått på polishögskola och sedan arbetat inom området tycker Julia att det är ganska märkligt att detta hänt, borde inte poliserna vara extra måna om sina egna. Julia lägger märke till att hans sätt att få det att låta övertygande, men det gör det inte. Martin tar över telefonen när han märker att hon inte vill fortsätta prata med Fredrik. Julia beundrar honom för hur lugn han är i en sådan här situation. Julia hör i högtalartelefonen att Fredrik däremot, både är nervös och stressad. Martin frågar om de kan komma hem till honom och prata mer om det som hänt, framförallt om de exakta kopior de upptäckt båda två i sina egna hem. Fredrik blir genast tyst och lägger på. Martin förklarar för Julia att det måste ta reda på varför Fredrik beter sig konstigt och att de måste göra det nu. Julia är säker på att han är inblandad på ett eller annat vis i mammas försvinnande.

De båda syskonen packar endast ned viktiga saker i en gemensam ryggsäck och skyndar sig ut för att åka iväg. Julia letar upp adressen till Fredriks hem i telefonboks-appen i mobilen. Hon är inte säker på efternamnet men hittar adressen ändå med tanke på att hon redan hade numret. Redan efter en timmes körning börjar det mörkna. Julia märker att Martin börjar bli trött, men hon kan ju inte precis ta över, eftersom hon ännu inte fått sitt körkort. Hon håller honom vaken genom att beskriva vägen till Fredrik.

”Här!”, utbrister Julia och gör en gest mot den vägen på höger sida. ”Kör in där”

Fredrik nickar och gör som hon säger. Några hundra meter in på den håliga vägen ligger ett mörkt litet hus omringat av flera större byggnader. Endast en liten lampa lyser svagt i hela huset.

”Det måste vara här”, säger Martin och lägger i växeln för att parkera en bit bort.

”Vi kan ju inte bara knacka på och gå in, eller”,

”Tror tyvärr att det är precis det vi måste göra om vi ska få reda på något, säger Martin och suckar djupt.

Julia öppnar bildörren för att kliva ut när Martin har parkerat. De närmar sig huset och inser att det här faktiskt kan hänga ihop med deras försvunna mamma. Julia vågar knappt tänka tanken och hoppas på att få se henne.

De kommer in i en liten trädgård med en gång av små stenar som leder till husets dörr. Ett stort björkträd skymmer ljuset från månen som de nu kan se. En slarvigt byggd stenmur omringar framsidan av trädgården. Det finns även en naken liten buske intill huset som vajar i den starka vinden. Julia känner den kyliga luften stiga upp i näsan och känslan av att kräkas letar sig in i magen. Martin tar ett steg upp på trappan vid slutet av den snirklade lilla gången och knackar på dörren. Ingen öppnar. Martin trycker ned handtaget och märker att dörren är olåst. Han vinkar med handen för att visa att Julia ska följa efter. Han stänger dörren efter dem och letar i mörkret efter strömbrytaren på väggen. Lampan som han just tänt lyser upp hela hallen. Till att döma av endast ett av rummen i huset verkar det gammalt och ruttet ut i Julias ögon.

”Det är nog ingen hemma”, viskar Martin.

”Hur kan du vara så säker på det!”, snäser Julia åt honom.

Men när de sökt igenom både över och undervåning i det ruttna huset kan de nu med säkerhet säga att de, är de enda som befinner sig här just nu. Ingen av dem behöver säga något för att inse att de måste börja leta ledtrådar. Julia springer in i ett litet rum på övervåningen och Martin i något som ser ut att vara ett kontor på nedervåningen. Det enda Julia kan se i det ruttna lilla rum hon är i, är en säng intill väggen och en enkel bokhylla som är fuktskadat att det när som helst skulle kunna ramla ihop.. Hon går ned för trappan igen.

”Julia! Julia! Kom fort!”, ropar Martin med panik i rösten. ”Jag tror att detta kan vara något viktigt!”

Julia skyndar sig bort mot kontoret. Först nu, när hon blev tvungen att springa märker hon att orken i benen har försvunnit lika fort och plötsligt som hennes mamma försvann. Hon kommer in i rummet och ser Martin hålla upp ett skrynkligt A-4 papper som ser ut som en karta med en massa text. Platsen mitt på kartan är inringad med en röd märkpenna. I cirkeln finns ett namn, ett nummer och en stad skrivet med snirklig, fet stil. Julia känner igen namnet men kan inte komma på vem det kan vara. Det vet Martin. Han berättar för henne att det är tjejen som kidnappades för två år sedan och därefter hittades död inte långt ifrån samma område de befinner sig i just nu. Julia tittar på Martin och han tillbaka på henne. Hon är så osäker på vad Martin tänker och vet inte hur hon ska tolka det dem fått reda på. Hon känner hur det börjar vattnats i ögonen. Hon biter sig i läppen för att hålla emot tårarna. Martin tittar på henne igen med handen för munnen utan att säga något och nu kan hon inte hålla emot längre. Tårarna kommer som på ett löpande band och Martin tar ett steg fram för att ge henne en kram. Martin håller om henne tills de hör ett gällt skrik utanför. Julia kastar en snabb blick på dörren. De släpper taget om varandra och springer ut ur Fredriks gamla ruttna hus. Julia kommer ut först och lägger märke till en mörk gestalt borta vid kröken av vägen. Det tar inte lång tid innan den försvinner. Julia drar med sig Martin och de springer dit tillsammans. De stannar upp men ser ingen i mörkret. Martin försöker få henne att förstå att hon inbillat sig.

”Ne…ej jag såg henne”, skriker Julia samtidigt som tårarna rinner ner för hennes kinder. Martin går fram till henne och försöker ta med henne tillbaka men han lyckas inte. Hon sliter sig ur hans grepp och springer upp på varenda gata i hopp om att få se henne igen. Snart inser hon att det är över och faller sakta mot marken. Martin är där och tar emot henne. Julia tittar upp och lägger märke till att även Martin, som knappt visat några känslor alls under den tid hon varit med honom, också börjat gråta. Väl framme vid slutet av vägen kan de se Fredriks hus. Det stämmer, ännu en gång ser Julia mamma, men den här gången är det ingen inbillning. Bredvid mamma står även en man, en man som bär på ett gevär. Det är riktat mot mamma. Julia vet inte vad hon ska ta sig till.

”Kommer ni närmre så skjuter jag”, skriker Fredrik och avlöser ett skott med geväret riktat upp i den mörka natthimmeln.

Julia kan inte tänka klart och försöker springa till mamma. Innan hon hinner ta första steget stoppar Martin henne. Han tar tag i henne med båda händerna och hon känner hans trygghet. Hon tittar på mamma och ser tår efter tår glida ned på de blodiga kinderna. Julia tittar rakt in i mammas ögon, samtidigt hör hon ett skott avlösas. Men mamma ramlar inte, det gör Fredrik.

Inte förrän nu inser Julia vad mamma egentligen upplevt. Blåmärken täcker halva ansiktet och armarna är såriga och blodiga. Ett par mörka, trasiga byxor täcker benen, men Julia ser hur mamma stapplar fram och förstår även att de strukit med. Martin vet inte om han ska vara glad eller gråta när Julia kramar honom.

”Förlåt”, viskar han i örat på Julia. ”Jag vet att du inte ville ringa polisen, men när jag fick reda på att Fredrik mördat kvinnan på nyheterna var jag tvungen. Mamma hade inte lagt polisyrket bakom sig, utan hade fortsatt undersöka gamla brott efter det hon stött på en mystisk man i parken. När vi såg kartan, på kontoret i Fredriks rum, förstod jag att han hade kidnappat mamma för att hon inte skulle få reda på att det var han som mördade kvinnan på nyheterna och vittna. Fredrik visste att vi någon gång skulle börja leta i vårt förflutna och förmodligen få tag på honom och lapparna han skrev var hans sätt att varna oss. Jag var så extremt glad och rädd på samma gång och visste att du skulle bli minst lika rädd som jag om du fick veta”, säger Martin och blinkar bort tårarna, som rinner ner för kinderna. I vanliga fall hade Julia varit arg och besviken på någon som gjort precis tvärtemot vad hon sagt och trotsat henne totalt, men nu gråter hon istället av både sorg och glädje.

-----------------------------------------------------------------------------------------